fredag 6 mars 2009

Tankar och känslor i ett virrvarr...


Ska nog ta vägen förbi blomsteraffären idag och köpa en fredagsbukett...

Ibland så kan i alla fall jag få dagar eller kanske snarare kvällar där "allt" kommer ikapp mig. Jag känner efter lite extra mycket hur jag mår och hur jag tänker och känner. Då jag är väldigt trött och det är en hel del saker som inte riktigt flyter på som det ska måste jag stänga av mycket tankar och känslor för att fungera i vardagen, kan inte sitta och grubbla och känna efter hela tiden. Detta är självklart inget unikt för mig så har väl de flesta det.

Igår kväll när stormen ven utanför fönstret och jag satt i soffan och insåg att jag knappt tänt en lampa här hemma och att jag hade en stor klump i magen, kroppen värkte och dessutom var jag ensam hemma, insåg jag att det var just en sån kväll. Jag har lärt mig att det bättre att gräva ner sig en kväll och låta tankar, känslor och funderingar snurra fritt, för att sedan vakna nästa dag och gå vidare som vanligt. När jag väl tillåter mig att känna och fundera så inser jag att det finns mycket som ligger och gror i mig som omedvetet stör även vardagen emellanåt. Verkligheten är ju som bekant inte alltid så som den ser ut för det betraktande ögat. Vi har alla våra hemligheter som vi inte pratar vitt och brett om inför våra vänner och arbetskompisar, vissa saker kanske stannar inom den närmsta familjen och vissa saker är ännu mer privata och det bara dina egna "hemligheter".

Vissa saker får man leva med, andra saker kan man försöka att förändra. Ofta så har man faktiskt ett val, man kan påverka mycket åt det håll man vill, sen finns det alltid yttre påverkan som man inte själv råder över, men det finns ju en mening med allt och det gäller att hitta den. Förändring kan också vara något skrämmande, man vet vad man har, men inte vad man får. Beslut måste fattas igenom hela livet, beslut som är stora och små, beslut som påverkar utgången och fortsättningen av ens liv, rätt eller fel, det vet du oftast inte förän beslutet är fattat och du ser konsekvenserna. Ibland så måste förnuftet ta beslut, ibland så måste man våga chansa för att vinna, men när ska man chansa??

Fick under gårdagen flaschbacks på vad man kan skada sig själv genom destruktiva beteenden. Mycket tankar på vad illa man kan göra sig själv av egen fri vilja, eller är det fri vilja, kanske snarare ett uttryck för en svag sida hos en själv som i pressade situationer tar över, vi har alla saker som vi upplever som jobbigt och vi har alla olika sätt att hantera jobbiga stunder. En sak jag lärt mig genom åren är att lära känna mig själv och också lära mig att förstå när jag närmar mig den där gränsen där jag riskerar att gå över och göra mig själv illa på olika sätt. Jag är glad att jag mår så mycket bättre av att "vara snäll mot mig själv" än vad jag gör när jag tar till destruktiva beteenden. De destruktiva beteenden har underlättat för stunden och haft den effekten att man inte mått dåligt över det man egentligen mått dåligt av från början utan fokus har flyttats till en olustkänsla över det mindre bra man gjord mot sig själv i ren desperation över att inte ha kunnat hantera situationen.

När jag tänker tillbaka på mitt liv inser jag att jag kommit långt, och jag vill aldrig tillbaka till mitt förflutna där jag skadade mig själv på olika sätt. Då när jag var mitt inne i det var det lätt att skulla på andra, den hade gjort si eller så eller det hade hänt och då var det okej för mig att göra mig själv illa efter som de här händelsern inte fick mig att må bra. Det blev en konstig självmedicinering som i själva verket bara gjorde att jag mådde ännu sämre, en ond cirkel som varit otroligt tuff att bryta, men segern över att ha gjort det, och det liv jag fått istället gör att jag nu i efterhand känner att det var värt alla tårar och allt slit genom åren för att komma dit där jag är idag. Nu har jag bara önskan om att min kropp ska bli frisk och ge mig tillbaka mina krafter så jag kan leva livet fullt ut.

Fick mitt brev från Försäkringskassan igår där det stod att jag antingen får gå tillbaka till mitt ordinare jobb eller höra av mig om jag vill ha hjälp med en tid för ett första besök på Arbetsförmedlingen. Nu ska vi se, antingen så är jag frisk och kan gå tillbaka till mitt jobb eller så är jag väl sjuk?? Hur kom Arbetsförmedlingen in i det här... Nu är det ju så här de nya reglerna funkar men det känns bara så skevt... Det blir ingen arbetsförmedling för min del, men betydlig mindre i plånboken då jag bara orkar jobba halvtid, mitt jobb ska ha kvar, det ska inte den här sjukdomen få ta ifrån mig, den har tagit 3 år av mitt liv redan så det räcker, ett tack från Försäkringskassan vore kanske på sin plats då jag nu försvinner från statistiken, men inte ökar på den svenska arbetslösheten, nu låter jag bitter det är jag inte, men hyfsat arg och irriterad, systemet inte är som det borde, det tycker jag och det står jag för.
Nu ska jag avsluta mitt skrivande innan jag skrivit en hel roman som tråkat ut er med mina förvirrande tankar om livet...

2 kommentarer:

Ingela sa...

Du träffar mitt i prick! "Systemet är inte som det borde".
Man har till och med rätt att bli bitter när man inser det!

Enligt regeringen är det inte många fler som får avslag nu än tidigare. Man undrar ju hur de räknar ut den statistiken?

Nicki sa...

Vore du bitter så skulle det också vara helt ok. Det är så lätta att stifta nya regler och kliva på andra när man inte drabbas själv av det. Dessa personer lever i en fantasivärld. Enligt dom nya reglerna ska alla vi som har obotliga sjukdomar helt mirakulöst bli friska bara för att det kommit till nya regler..

Kramz Nicki