Verkligenheten gör sig påmind...

Känner mig ledsen, förtvivlad fast kanske mest arg. Arg på att jag inte kan göra det jag vill... Igår fick jag tre inbjudningar till Glöggkvällar. Men vad roligt tänker ni... Jag blev också jätteglad, men sen inser jag att ska jag kunna ta mig till H i Göteborg så är jag beroende av att min älskling kan åka med och köra, vilket han inte kan då han jobbar den dagen och dagen efter. Fick en inbjudan till min kusin som inte heller bor här i stan och det blir samma sak där, är beroende av att någon kan köra, umgås en stund orkar jag men inte ta mig fram och tillbaka. Har inte träffat H eller min kusin sen min 30-års dag i somras... Jag känner hur jag glider ifrån alla mina vänner som inte bor här i stan. Känns så tråkigt och frustrerande att inte kunna ta bilen och åka och hälsa på som jag gjorde innan... Jag saknar Er...