Är orolig...

Har en konstigt jobbig klump i magen, det kändes som om jag blev nerklubbad i går och har inte riktigt lyckats resa mig. Har innan varit stark och kunnat slå ifrån mig oron när den kommit men nu ligger det och gnager i huvudet och oron känns i magen. Försöker att inte tänka, inte oroa mig, men just nu har jag inte kraft att riktigt hantera det... Var i Göteborg igår på Arbetsmedicin för att de skulle träffa mig och sedan ge ett utlåtande till Försäkringskassa om vad de tycker ska ske med min sjukskrivning, lämpliga rehabplaner och förslag på fortsatta utredningar. Det började bra, träffade en psykolog en timme, hon var väldigt klarsynt och ställde relevanta frågor och hon fick mig att känna mig bekväm och då är det så mycket lättare att på ett bra sätt förklara sin situation och det som varit. Hon tyckte det var jättebra att jag nu jobbar 25 %, hon menade på att jag är ju faktiskt på väg tillbaka, men att det är jätteviktigt att det går långsamt. Att det är viktigt att inte skynda upp i tid, och det är ju den uppfattningen jag har också, jag har gjort misstaget innan vid flera tillfällen och när kroppen inte varit med så har det inte gått, jag har bara backat ännu mer när det sen tagit stopp och då är vägen tillbaka ännu längre än den var innan...

Efter psykologen gick vi och åt lunch, var jättehungrig, men när jag väl fick mat så smakade det inte, maten var egentligen jättegod, men jag ville bara "få gjort" det andra mötet med läkaren också. Innan hade jag och min älskling bestämt att han skulle följa med in till läkaren, men när det första mötet med psykologen gick så bra och jag kände att jag var stark och hade en bra dag så kom vi fram till att det nog var bättre att jag in själv. Det ångrar jag verkligen så här i efterhand. Det började med att läkaren berättade att min vårdcentral inte skickat journalerna till henne trots två påstötningar, jag blir så trött och arg... Så istället för genomgång om vad som gjorts och inte så satt vi i en timme och kom ingenstans kändes det som. Min älskling frågade efteråt vad vi pratat om, jag vet inte, inget konstruktivt i alla fall och det är hon som avgör min framtid... Hon lät mig inte prata till punkt, ställde en fråga och när jag sagt halva mitt svar så avbröt hon o pratade om något helt annat. Kändes som om hon var så fientligt inställd på något sätt. Kände mig så misstrodd. Hon ställde frågan flera gånger vad jag jag anser ska hända för att jag bli frisk. Jag svarade som alltid att jag tror att det är något som inte är som det ska i kroppen som läkarna inte hittat det och att jag helt enkelt behöver mera tid för att min kropp ska återhämta sig eftersom det tagit stopp. När jag försökte berätta om åren som varit och berättade om provsvar, så kommer kommentaren att har dem inte gjort odlingar så "räknas inte" proverna, men är det mitt fel att vårdcentralen inte gjort det utan bara tagit blodprov. Jag har själv begärt ut min journal och bl a så finns inte provsvaren från mitt första mycoplamsa prov inskrivet. När det togs blev jag utskälld av läkaren som till sist spännde ögonen i mig och sa att det här mycoplasma provet var det sista han gjorde för mig och det kommer inte visa något, jag tar det bara för att få tyst på dig... Provet var positivt, alltså jag hade mycoplasma, det ringde en annan läkare och berättade... Det här finns alltså inte med i min journal t ex. När jag berättar detta så får jag känslan av att hon inte tror mig, du verkar så irriterad på vårdcentralen sa hon överlägset. Ja, jag är irriterad på dem och frustrerad över hela min situation. Jag blir så arg för det är hela tiden jag som blir drabbad. Läkare igår uttryckte också att jag var 30-år så det var faktiskt var dags för mig att etablera mig på arbetsmarknaden??? Nu ska vi se, jag har jobbat sen jag var 20 år och har haft heltidsjobb hela tiden, har varit på min nuvarande arbetsplats i snart 8 år. Det är ju inte så att jag "bara" har studerat eller haft ströjobb direkt... Försökte få henne att förstå att den här situationen inte är så rolig, jag vill ingen hellre än att bli frisk och jag vill få hjälp med det, försökte få fram det flera gånger, blev ju som sagt avbruten hela tiden så jag vet inte vart detta ska sluta. Hon är ju läkare inte jag. Självklart påtalade jag att det är oroligt att inte veta vad som händer nu, att jag verkligen förstår allvaret i att jag är här. Svaret jag får är att - jaha det är ersättningen som är problemet, att du kanske inte får den?? Jag höll på att tappan andan, jag blev så ledsen och arg, NEJ, det är inte problemet, problemet är att jag vill bli frisk och jag vill få hjälp att bli frisk, sen har jag inte dem ekonomiska möjligheterna att jag inte behöver bry mig om om jag får ersättning eller inte, sjävklart ät jag ekonomiskt beroende av att den kommer, men det är ju en bisak... Hon frågade vad min läkare på vårdcentralen hade för tidsplan och för andra tankar om fortsättningen för mig, när skulle jag vara tillbaka 100%. Vet inte, det finns inga planer för mig, vårdcentralsläkaren skrev ju en remiss till infektion och nu kan han inte göra något mer... ???? Det slutar i alla fall med att läkaren igår säger att om hon hade suttit på en vårdcentral så hade hon inte vetat vad hon skulle skrivit på mitt sjukintyg, vilken diagnos hon skulle använt, men jag mår ju som jag gör... Något är ju fel annars så ska man inte må så här när man är 30 år. Sa det till henne att jag är så trött att jag inte själv orkat köra själv till Göteborg t ex. Det var som om hon inte trodde mig, viftade bort det liksom...

Detta blev ett väldigt långt inlägg, behövde få ur mig tankar och känslor från gårdagen. Jag ångrar så att inte min älskling gick med in till läkaren och jag vet att risken är väldigt stor att jag inte kommer få några positiva besked när deras utlåtande kommer, och då kommer mitt liv inte bli dirket bättre än det är idag... Ska inte ta ut något i förskott och jag vet att blir det så, så får jag hitta lösningar på det då, men det är så nära nu och så verkligt att det är svårt att inte oroa sig och svårt att inte låta det uppta mina tankar... Ska fortsätta kämpa, måste, men det är tungt nu...