Imorgon är det dags...

Imorgon gäller det, det känns att det är mycket som står på spel imorgon, är inte direkt orolig eller sitter och funderar på morgondagen, det är något som måste göras ovasett om jag vill eller inte så det är "bara" att göra, men det känns i kroppen så jag är nog ändå lite orolig omevetet... Fast det är okej och det är väl bara ett tecken på att bryr mig och förstår allvaret i det, jag vill verkligen att det ska gå bra imorgon. Bra på det sättet att jag får träffa en läkare som tar mig på allvar och lyssnar och förstår min situation och sedan kan göra en sund och klarsynt bedömning. Min förhoppning är att jag kanske också kan få förslag på sätt att komma vidare rent medicinskt iform av förslag på någon undersökning el liknande Jag försöker att inte hoppas och tro för mycket, risken är att jag blir så besviken då. Morgondagen kan ju likaväl sluta i att dem gör en bedömning att jag är arbetsför på den reguljära arbetsmarknaden (alltså att jag kan klara av någon typ av arbete) och det innebär att jag inte kommer få någon sjukersättning. En annan utgång är att dem gör en bedömning att jag bör vara fortsatt sjukskriven, men att läkaren på vårdcentralen sen är av annan åsikt eller inte formulerar sjukintyget på ett för Försäkringskassan "rätt" sätt och då är det kört i alla fall. Jag vet inte vad som kommer hända och så länge jag inte vet det så kan jag inte göra något, får ta det problemet när det kommer, sen vill man ju alltid veta, men det går inte nu och det är bara att acceptera. På något sätt ska det ändå bli rätt skönt att "få gjort" morgondagen, det måste ju trots allt ändå göras...