Ensam...

Tänk att man kan känna en sån känsla av ensamhet fastän man inte är det på så vis att inne i sovrummet ligger sambon och sover, 8 mil bort finns mina föräldrar och övrig familj, jag har vänner både nära och lite mer ytliga, vänner som bor fem minuter bort och vänner som jag inte ser så ofta pga av avståndet rent geografiskt. Men jag känner mig ensam och utlämnad till min sjukdom och dess trötthet, ensam med mina tankar om framtiden, när och hur ska jag bli frisk... Stöd finns i min omgivning, men det är omöjligt för min omgivning att kunna känna den frustration som jag känner inombords och som ligger och pyr under ytan, det är omöjligt för omgivningen att kunna känna min trötthet som bryter sönder min kropp. Jag vill inte att någon ska må som jag gör, inte någon... Men jag önskade att framför allt sjukvården skulle få stiga in i min kropp och leva mitt liv för en dag och att jag på så vis skulle slippa skrika så högt och förhoppningsvis kunna få den hjälp jag behöver, men som jag idag inte vet vad det är för hjälp... Imorgon är det årets sista dag och jag hoppas av hela mitt hjärta att det nya året har mycket att erbjuda och att det nu äntligen är min tur, att det vänder och att jag sakta men säkert hittar tillbaka till det liv jag idag saknar så oerhört mycket... Jag ska göra allt jag kan för att hjälpa livet på vägen...