Förståelse...

Söt rosa våreld i gammal trälåda hittade jag där Å jobbar...

På fikan på jobbet idag disskuterades träning i den bordsändan där jag satt, flera av de lite äldre på jobbet tränar på gym och gillar det. Jag berättade att även jag gjorde det innan jag blev sjuk och att jag saknar det jättemycket. Fick flera kommentarer om att det är väl bara att sätta igång igen då, det skulle du bara må bra av... Jo, det skulle jag säkert göra, det tråkiga är att jag inte orkar berättade jag, sa som det var att jag jobbar, sen är det hem till sängen och jag har allt försökt att göra saker, men kroppen orkar inte ännu. Men det gick inte att förstå, hem och ät och vila 30 min och sen ut o gå tyckte de... I de här lägena så blir jag både arg och ledsen, där jag å ena sidan känner att jag inte behöver få folk att förstå eller inse hur mitt liv ser ut, men samtidigt så blir jag frustrerad över att folk inte kan förstå att det verkligen är så här mitt liv är nu. Jag orkar verkligen inte, orken finns inte hur mycket jag än försöker och vill. Jag har konstant huvudvärk och ont i kroppen, men det syns inte... Kände den där jobbiga nästan kränkande känslan där folk inte har förståelse och insikt och de får mig att framstå som mjäkig, viljesvag och loj, som inte rycker upp mig och tar tag i mitt liv... Jag och mina nära vänner vet att om det hade funnits minsta chans att jag orkat så hade jag varit på gymmet fortare än blixten, då jag verkligen älskar att träna och det är ju faktiskt inte mitt problem att människor inte varit med om allt jag upplevt i mitt liv och att deras kroppar inte blivit tvungen att säga stopp ordentligt och att de pga det inte har fått insikt och förståelse den hårda vägen, men jag kände mig ändå illa till mods, då jag kämpar varje dag för att komma tillbaka, en kamp som inte är helt enkel, men som blev så löjligt enkel över en frukostfika...

Desto trevligare var lunchen med Å, åt god bakad potatis och fick en riktigt skön pratstund, TACK!!