söndag 12 september 2010

När styrkan sviker...



Regnet hänger i luften och himlen är dystert grå denna söndagsförmiddag, min sinnestämning matchar vädret skrämmande bra, blev inget blogginlägg från mig igår kväll, hade planerat en lugn och skön ensamkväll hemma i soffan då sambon var på personalfest, men det blir inte alltid som man tänkt sig, tiden jag tänkt använda till att läsa i kapp på favoritbloggarna blev istället tid som användes till eftertanke, när man under lång tid går och kväver sina känslor och tankar på ett sätt som inte är hälsosamt så kommer det alltid förr eller senare en tidpunkt då bubblan brister. Tystnaden, stillheten och lugnet som infinner sig när man är ensam var det som gjorde att det brast för mig, jag slappnade av och tillät mig att känna, befriande tårar rann ner för mina kinder och det kändes som om gråten i halsen aldrig ville ta slut, det var rätt skönt att bara få släppa på alla spärrar och tillåta sig att känna, mest var det känslor av sorg, smärta, oro, ledsamhet, ilska, förtvivlan och maktlöshet över det jag inte kan styra över som infann sig. Tror jag behövde låta mina tankar och känslor virvla runt fritt utan att behöva komma fram till något specifikt. Har känt sista tiden att jag inte riktigt orkat vara stark längre. Har under lång tid tvingats vara den starka och det sliter...

Min motivation har sviktat, en tomhet och saknad efter lite enkelhet i livet har växt sig större sista tiden, men nu ligger det inte för att lägga mig ner och ge upp, jag kan inte ge upp, jag måste fortsätta att var stark, men även den starke tappar i styrka ibland, det gäller att inte döma sig själv för hårt när orken tryter, det gäller att komma igen, tänka positiva tankar, tänka på det som finns i livet som är bra, fokusera på det och ta nya tag.

Vet inte om det är ett tecken, men nu försöker solen ta sig igenom molnen på himlen, kanske kämpar den förgäves, men jag väljer att se det som ett tecken till mig att inte ge upp, om jag är stark och fortsätter kämpa så kommer det att komma något gott ur det, kanske inom kort, kanske om en månad eller om ett år...

Styrka till alla er där ute som kämpar och aldrig ger upp när livet är hårt och orättvist, ni är mina förebilder, tack för att ni finns!! Som bloggvän är jag urusel för tillfället, ber om ursäkt för det, jag kommer igen, lovar...

Kramar Bella ♥

18 kommentarer:

millandante sa...

Viktiga tankar och känslor behöver komma fram utan att man alltid måste göra något med dem...
Den starke är den som klarar att vara svag...
STOR KRAM du goa bloggvän!

Mia sa...

*kramar om*

Emma sa...

ÅH gumman! Önskar jag kunde vara där & ge dig en stor KRAM!
Det som du lät dig göra igår är STYRKA! Att ibland bara få vara & låta tankarna virvla är så bra! Enligt mig finns de inget negativt med just de som du gjorde igår. Bara låt de rinna ur dig!!
Har själv haft sådana dagar ibland då livet känt rent hopplöst. Men man finner ork igen & de är jag så säker på att du också gör!

Jag håller alla mina tummar att undersökningarna & testen som du ska ska gå igenom nu inom de närmsta går väl och att personerna förstår dig hur just du har de i din situation!
Är säker på att allt ordnar sig för dig till de bästa.

Sköt om dig gumman & unna dig något gott idag! ; - )

MÅNGA KRAMAR

Anonym sa...

Här kommer en styrke kram!
Du vet att du alltid kan ringa vännen!!!
/ S

Miruschka sa...

Det måste kännas skönt att få gråta ut, det måste man få göra ibland. Som de andra skriver, så är det ingen svaghet.
Hoppas det känns lite bättre idag!
Stor kram!!

homebylina sa...

Åh, fina Bella! Tänker på dig och allt du går igenom...jag tror precis som du att det är viktigt att få släppa ut alla tankar och känslor om det så är genom gråt eller på annat sätt bara få låta allt skölja av....Och vet du här hos mig strålar solen starkt och klart bara för dig :o) Var rädd om dig! Många kramar Lina

Lena S sa...

Det är det som är styrka...man måste få må riktigt dåligt för att kunna vända upp och må bättre igen.
Har läst din blogg ett tag nu och måste säga att du inspirerar mej att orka kämpa vidare med min sjukdom.
/ Lena S

LOTTAS HOME sa...

Lilla gumman, blir så ledsen när jag läser. Klart att även den starka måste få visa sig svag ibland. Du är ju en riktig kämpe du med allt vad du går igenom vännen. Livet blir inte alltid som man tänkt sig, men man får försöka göra det bästa man kan av det, skrev du en gång till mig och det tänker jag ofta på.
Önskar att jag kunde göra något för dig förutom att vara din bloggvän.
Stor varm kram från Lotta

cecce sa...

Sänder en stor styrkekram och en önskan om att du hittar kraften, orken, lusten igen. Du har så mycket fint inom dej...
Ibland måste man ner för att komma upp...tror jag.
Ge inte upp!
Kramar!!!!

millandante sa...

Jo tack, just nu är jag inne i en mycket bra period, den bästa på åtta år faktiskt. Det var efter att tumören försvann, eller rättare sagt hela ena binjuren, nu i maj som krafterna kom tillbaka ordentligt. Det är ju det där med att sjukvården tar en på allvar och letar tills rätt diagnos finns... Jag arbetstränar nu, har fått sadla om helt och trivs jättebra. Tänk för tre år sedan var jag fortfarande inskriven på sjukhuset och satt i rullstol...
Livet svänger. Det har både du och jag och många med oss fått erfara... och som du säger så gäller det att inte ge upp, men ändå tillåta sig att gråta och ställa frågor. Jag hoppas innerligt att du snart nu får den hjälp du behöver!!!
Kram igen

vitagavlar.blogspot.com sa...

Åh, jag känner med dig, du goa bloggvän! Men GRÅT, GRÅT, GRÅT! Släpp ut det!
Stooooor kram Lisa

Susanne sa...

Säg inte att du är urusel, finns viktigare saker i livet. Mår man inget vidare måste man göra sådant man orkar och vill utan att känna sig usel för det. Det gör mig ont att läsa hur du känner just nu och jag hoppas verkligen att det snart ska kännas bättre.
Vet inte vad jag ska säga då jag själv mått dåligt en tid i mitt liv men tack och lov har jag hittat tillbaka med hjälp av en kunnig person som gav mig bra redskap för att tänka annorlunda. Jag hoppas du också kan hitta lösningen på detta och att du kan leva ett underbart liv för du har många många underbara år framför dig :o)
Tänker på dig och många kramar

ETT RÖTT MONOGRAM sa...

Livet är jobbigt och hårt ibland, bra att du lät känslorna komma ut. Och jag önskar att du mår lite bättre idag, och att någon stöttar och tröstar dig.
Skickar en styrkekram till dig
AnnaMaria

Stjärnor & Champagne sa...

Men vännen!!! Skulle gärna hålla om dig och krama dig om vi bodde nära varandra. Jag känner mig mig lite vissa stunder av det du skriver. Ibland är det så skönt att bara sätta sig och gråta, få ut eländet. Man är inte bara mer än människa. Finns här om du vill prata. Stor kram A

Anonym sa...

Gumman du ska bara veta hur värdefull du är för människorna i din närhet..och jag vill att du ska veta att man inte måste vara så stark jämt. Vi tycker så mycket om dig och hoppas att du vet att det alltid finns minst tre kramar att hämta hos familjen T. (L ropade på dig när det gik förbi en blond dam häromdan :)
Tänker på dig/T

Anna Larsson sa...

Bella, lider med dig och kampen du står i, men efter stormen kommer det alltid solsken. Håll ut och kämpa, vila, gråt och förtrösta så kommer tårarna bytas ut i skratt och sorgen till glädje, orkeslöshet till styrka. Det är vad jag tror! Som du skrev- viktigt att få ut det!!! STOR KRAM Anna

Mia ☆ sa...

Ibland är det nödvändigt att släppa ut allt man har inom sig och bara låta det komma. Det är inte alltid lätt att orka kämpa på här i livet. Det är styrka och inte svaghet att beakta sina känslor och kunna släppa ut dem emellanåt. Och efter regn kommer solsken sägs det ju... ;)

Hoppas att det känns lite bättre idag, stor kram!

Katie Grün sa...

Hej!
Jag fann din blogg på bloggportalen.se eller vad det heter ;)

Jag känner igen mig i det du skriver lite. Jag har sedan jag var 12 år lidit av allvarlig reumatism.
Jag har varit inskriven på Reumatologens Dagvård på Uddevalla Sjukhus, är din behandling med "smärt teamet" något liknande kanske?
Hade varit lite roligt att skriva lite med någon som känner typ samma. Jag har under många år lidit av svår anorexi och tvångsvårdats (LPT), blivit tvångsmatad via sond osv under många många månader. Jag känner många anorektiker å före detta anorektiker. Men känner endast två personer som lever med ständig värk osv.

Titta gärna in på min blogg om du vill. Jag kommer börja följa din :)

Kram, Katie