onsdag 15 september 2010

När det som inte får hända sker....



Upplevelsen att föda sitt eget barn måste vara det största man kan vara med om i livet, den känsla av total lycka och villkorslös kärlek som uppstår i samma ögonblick som det lilla knytet kommer till världen går nog inte att beskriva i ord eller riktigt förstå om man inte varit med om det själv. För 2-3 år sedan var det inte någon av mina vänner som hade barn, idag är jag nästan ensam om att inte vara förälder, flera av mina vänner väntar redan sitt andra och större delen av deras liv upptas idag naturligtvis av barnen, och det är med all säkerhet helt underbart att få se sitt eget barn växa upp och bli en alldeles egen liten person. Självklart är det lika tufft som det är mysigt att vara småbarnsförälder, ingen har väl blivit pigg av vakna nätter och att det är slitit, påfrestande och energikrävande att ge sitt älskade barn all den tid och uppmärksamhet som det kräver, men det positiva överväger utan tvekan det jobbiga och att få hålla sitt eget barn i famnen måste vara livets oslagbara höjdpunkt.


Att en graviditet går bra är som vi alla vet ingen självklarhet, jag har sett det på nära håll hur 9 månaders längtan, förhoppningar och glädje slås i spillror, livet är hårt, orättvist och alldeles outhärligt för de som drabbas av det värsta man kan vara med om, att ens eget barn dör. Livet borde inte få vara så här grymt, den smärta och sorg som de drabbade måste känna tänker jag inte ens försöka beskriva i ord...


Verkligheten är orättvis och hur gärna vi än vill kommer vi aldrig kunna förhindra att små liv lämnar oss för tidigt, vi kan finnas där och stötta de drabbade familjerna så gott det går efter bästa förmåga, men den smärta det måste vara att förlora sitt barn är inget man önskar sin värsta fiende, det borde inte få ske... Varje gång någon drabbas får vi oss alla en tankeställare och blir ödmjukare inför att allt det som vi tar för givet inte är en självklarhet, tål att tänkas på när vi gnäller över "små" vardagliga saker...
Mina tankar går idag till dem som har en liten ängel i himlen...
Kramar Bella

6 kommentarer:

Lena S sa...

Usch va hemskt. Livet är inte rättvist.

Kram Lena S

Susanne sa...

Jättefint skrivet av dig.
Jag fick verkligen en chock när jag gick in på hennes sida för att kanske få se någon bild. Så möts man av detta!!! Jag känner mig så ledsen för deras skull, måste vara fruktansvärt och jag kan verkligen inte släppa dem i mina tankar. Hoppas dom kommer kunna gå vidare och lilla Thyra......:o(

Kramar till dig

Marie sa...

Oj vilken sorg och saknad! Det går inte att förstå eller sätta sig in i deras situation.
Hur orkar man leva vidare?
Hur orkar man med det äldre barnet i sin enorma sorg?

Mina tre äldsta döttrar väntar barn, en av dem har bara cirka 1,5 vecka kvar. Visst finns tankarna att något kan hända, man kan aldrig vara säker.

Tänker på de som är drabbade...

Kram

alegni sa...

det måste verkligen vara det allra värsta man kan drabbas av.
du är så himla bra på att klä dina tankar i ord, bella. någon gång tänkt på att bli skribent så där "på riktigt"?
kram
ingela

Uh-huh-me.com - Nettan sa...

Det borde verkligen inte få ske. En nära vän till oss har gått igenom detta inte mindre än tre gånger, det är så obeskrivligt ruttet så det finns inte ord.

Sen tänkte jag till lite vid några av dina ord "en känsla av total lycka och villkorslös kärlek som uppstår i samma ögonblick som det lilla knytet kommer till världen"

Så är det inte för alla mammor och det är också helt okej. Många mammor som inte känner bandet direkt kan få dåligt samvete just för att det är så tabu att inte känna alla känslor direkt.

Tack förresten för dina ord angående "barndomsämnet". Betyder massor och jag har aldrig något emot om någon vänlig själv lägger sig i ämnet!

KRAM!

Zandra sa...

Fina ord Bella! Så tänkvärda och så sanna.
Livet är orättvist....
Hoppas ni får en skön helg och hoppas ni kommer ut på havet!
Kramar