tisdag 13 januari 2009

Imorgon...

Efter en natt där jag inte alls sovit speciellt gott är jag jättetrött och när jag ser mig själv i spegeln så ser jag en vinterblek och trött person, med en bekymmersrynka mellan ögonen. Bekymmersrynkan kommer av att jag självklart funderar över hur det kommer gå på mitt möte med Försäkringskassan imorgon. Då kommer jag att få reda få hur min framtid kommer att se ut... Vad som händer med min sjukskrivning och ersättning, känns olustigt och är inte alls något jag ser fram emot, men jag inser också att detta är verkligheten, att jag inte kan springa och gömma mig för den. Jag måste gå dit imorgon och se vad jag får för besked och när jag vet vad som komma ska, får jag försöka att hitta någon lösning på det. Blir så frustrerad bara av tanken på att kanske inte få någon förlägning av min sjukskrivning, detta skulle i så fall innebära att jag tvingas arbeta 100 % vilket inte min kropp klarar av och det kommer då sluta med att min arbetsgivare tvingas säga upp mig då jag inte klarar av att sköta mitt jobb. Att tvingas bli arbetslös och gå hemma helt på dagarna skulle bli min undergång. Jag känner en lust och en vilja jag inte gjort på länge, jag känner mig stark av att ha gjort stora framsteg och att i detta skede få ett negativt besked imorgon med vetskapen om vad det skulle innebära det vet jag inte hur jag skulle kunna tackla. Självklart hade jag varit tvungen att gå vidare och på något sätt resa mig upp igen, men den resan skulle inte vara den lättaste... Det har pratats om att människor, individer inte ska komma i kläm och "drabbas" av de här nya reglerna, men det är ju precis det som håller på att hända, det är långt ifrån bara jag som är drabbad. Jag har haft förmånen att få gå på kognitiv terapi under det senaste året. Fyrbodal hade under 2008 ett projekt för långtidssjukskrivna som hade en prognos om att de skulle kunna komma tillbaka fullt ut i arbetslivet. Det kunde vara sådana som drabbats av allvarliga fysiska skador i sitt arbete, trafikolyckor mm med lång rehabtid. Den kognitiva terapin skulle vara en hjälp till att kunna hantera sin situation, med att vara sjukskriven, ett sätt att lära sig att tänka rätt, trots att man drabbats hårt och hade en lång väg tillbaka. Jag har haft otroligt stor hjälp av det här, känner att jag kan hantera många situationer på ett helt annat sätt idag än för ett år sedan, jag har fått tillbaka mitt hopp och min tro på framtiden och mycket annat. Var på mitt sista besök i förra veckan och bl a så pratade vi, jag och min terapeut K, om mitt möte som jag ska ha imorgon och framtiden. K som i grunden är utbildad läkare, psykolog och nu mera arbetar och utbildar inom kognitiv terapi, och som har stor erfarenhet av att arbeta med personer som hamnat i min situation och om någon borde kunna veta vad som behövs för att jag ska komma tillbaka, och stanna där, att slippa trilla tillbaka så är det hon. Hon har dessutom följt mig i drygt ett år nu, längre än någon läkare eller handläggare på Försäkringskassan, och hennes åsikt är att jag om en månad bör gå upp till halvtid, och att halvtiden till en början ska bestå av två timmars arbete och två timmars arbetsträning, sedan anser hon att jag bör arbeta 50 % i upp till ett halvår för att kroppen sak ha en chans att orka med när jag varit sjuk så här länge. Med denna vetskap som väldigt väl stämmer överens med hur jag tycker, tänker och känner med utgångpunkt av hur min kropp mår, alltså hur trött jag är så blir jag både arg och ledsen. Är det verkligen rätt att jag som har ett arbete att komma tillbaka till, har en prognos där inget säger att jag inte ska kunna komma bli fullt frisk igen, inte ska kunna få lite mera tid för att hinna läka ihop. Är det inte bättre att ge mig den tiden och att jag därefter kan arbeta, tjäna mina egna pengar och framför allt ha min självkänsla och självförtroende i behåll. Jag är ju äntligen på väg nu... Det kan inte vara rätt, det kan inte gå att tidsbestämma hur lång tid en person kan och får vara sjuk, vi har ju alla så otroligt olika förutsättningar, var det verkligen detta som var meningen med de nya reglerna? det måste ju kunna finnas lite utrymme där Försäkringskassans handläggare kan ta till lite sunt förnuft och se till en helhet. Det borde inte få fungera så här... Jag har sagt det förr och jag står fast vid att grundtanken är jättebra med de nya reglerna, men det ska funka i praktiken också, det gör det inte nu...

1 kommentar:

linda sa...

Lycka till imorgon, fast vi syns väl kanske innan?? vill du så kommer jag och ger henne en känga ;-D kramisar Linda (på jobbet)