Ensam och uttråkad...

Ligger i sängen och är allmänt uttråkad, en eftermiddag i sängen utan krav på att göra något en vanlig tisdag när regnet öser ner kan tyckas skönt och avkopplande i dagens stressade samhälle. Jätteskönt hade säkert jag också tyckt om jag hade valt det själv, kanske tagit ledigt en eftermiddag bara för att få egen tid eller känna en frihet över att bara var ledig några timmar då man egentligen fortfarande skulle suttit kvar på jobbet hade varit helt okej, att vara ledig när "alla andra" jobbar är skönt... På mitt gamla jobb var jag alltid ledig varje fredag då jag jobbade sent på onsdagar och varannan lördag, fredagarna var guld värda, då passade jag på att städa och handla och gjorde klart så när helgen kom så kunde jag bara vara ledig, det var också så skönt att ha ledigt en vardag då man kunde gå till tandläkaren, frisören och passa på att fixa andra ärenden. Men den tid jag nu lägger i sängen varje eftermiddag pga att jag är så trött och inte orkar jobba en hel dag, och inte heller orkar sysselsätta mig med så mycket annat, den tiden är bara frustrerande och oerhört tråkig. Finns så mycket som jag skulle vilja fylla mitt liv med, men tyvärr så saknas orken. Vännerna, idéerna och möjligheterna finns där men min kropp sviker mig, vissa dagar blir jag ledsen när jag reflekterar över hur innehållslöst mitt liv är idag jämfört med innan jag blev sjuk. Med innehållslöst menar jag bristen på upplevelser, allt ifrån sköna spinningpass på gymmet till helgshopping i Göteborg, en weekend i Stockholm, spontanfika med tjejerna efter jobbet, spontaniteten saknar jag, som mitt liv ser ut idag krävs planering. Jag försöker se till att göra så mycket saker jag bara kan, men jag måste idag planer hur och oftast välja bort något, jag kan inte göra allt jag gjorde innan. Jag måste anpassa mycket av det jag gör så att det passar mina förutsättningar. Jag känner mig låst på ett sätt jag inte varit van vid. Har fått inse efter drygt tre år som sjuk och begränsad pga orken att det finns två sätt att tackla den här tillvaron, antingen så gräver jag ner mig i självömkan och lägger tid på att tycka synd om mig själv pga min situation och lägger kraft och energi på det eller så försöker jag att acceptera mitt öde och lägger energi på att försöka hitta lösningar för att trots min brist på ork ändå genom planering och god vilja få till så mycket livskvalite som ändå är möjligt med de förutsättningar som jag har. Försöker att hitta lösningar som gör att jag hela tiden tar steg framåt, även om de är små, och det blir bakslag emellanåt, men då måste jag försöka resa mig igen och fortsätta kämpa. Som jag skrivit innan så vet jag nu att det går upp och ner, och jag vet att jag mår bäst av att bara försöka "flyta" med, inte låta mig påverkas för mycket av missar i sjukvården, med allt från labbprover som försvinner till läkare som behandlar mig under min värdighet, bara för att jag är sjuk kroppsligt så är jag inte mindre värd och förtjänar inte att bli spottad på. Att min sjukdom inte syns är både bra och dåligt, det hade varit lättare att bli tagen på allvar om jag brutit benet, men samtidigt så lyser det inte sjuk om mig när jag går på stan och det tycker jag är värdefullt då jag efter de här åren är så trött på att ha identitet sjuk, vill inte att det första alla jag känner frågar när jag möter dem på stan är hur mår du, och mena hur sjuk är du... Jag vill få vara fri och leva fullt ut. Jag är trots min långa sjukdomstid lyckligt lottad, jag har en familj som ställer upp på alla sätt och hjälper mig med både det ena och andra, jag har en pojkvän som kommer hem på kvällarna så jag sitter inte ensam framför tv:n. Även om han är trött efter en lång arbetsdag och tycker det är skönt att bara sitta tyst med sin dator och titta på båtar när ha kommer hem eftersom han träffar människor hela dagarna i sitt arbete, så är jag inte ensam. Jag har vänner som jag ringer och som jag träffar, jag har färre vänner idag än innan jag blev sjuk, men de som är kvar är riktiga vänner som jag litar på och som har bevisat att de finns kvar även när förutsättningarna förändras för hur ofta och på vilket sätt man kan träffas och umgås. Den vänskapen är otroligt uppskattad och jag värdesätter den verkligen. Ni vet vilka ni är, TACK för att ni finns... Ikväll kommer jag att var ensam då min älskling har åkt för att hälsa på sin mamma, och ja, de känns tomt, tyst och ensamt. Det är bara en kväll och egentligen rätt skönt med egen tid, men ändå inte, jag har så mycket egen tid så jag värdesätter den inte så som jag gjort om jag arbetat fullt, tränat efter jobbet som jag gjorde innan jag blev sjuk, men idag har jag så många ensamma timmar varje dag att jag ser fram emot att min älskling kommer hem på kvällarna. Det är så otroligt viktigt för en människa att känna sig älskad, omtyckt och behövd. Alla människor borde få ha den lyxen att få vakna upp med någon man älskar och som med ett leende och en puss säger god morgon till en. Tänk om alla fick ha någon som visar uppskattning och överraskar emellanåt och finns där som ett stöd när livet är tufft som får dig att skratta och må bra. Det önskar jag att alla fick ha, det gör så mycket för välbefinnandet. Nu ska jag försöka ta mig upp ur sängen, tända lite ljus i vardagsrummet, fixa något att äta och bara försöka njuta av kvällen... livet kunde trots allt varit värre...