Trist kommentar som sårade...

Vid havet finner jag ro och samlar kraft och energi, nu längtar jag efter att få känna havsluft och höra vågorna brus...

Varje dag påminns jag om hur begränsat mitt liv är, hur beroende jag är av att sambon eller vänner kan köra bilen om vi ska någonstans för annars orkar jag oftast inte åka iväg, framför allt om det är kvällstid, jag orkar med en aktivitet om jag kan vila under resan dit och hem. Jag blir ofta irriterad och frustrerad över att vara så styrd av klockan och orken, hur jag måste planera för att få min vardag att gå ihop på ett annat sätt än när jag var frisk, vid tre-tiden på eftermiddagen så tar orken slut oavsett om det är vardag eller helg. Det är många gånger stressande att ha lika mycket vardagsmåsten som jag hade som frisk, men färre timmar att disponera varje dygn, det är stressande att inte orka stanna kvar några timmar och jobba undan på jobbet när högarna växer, viljan finns, men min kropp orkar inte, jag klarar helt enkelt inte av att bita ihop och köra på som jag gjorde innan.

Irritationen, frustrationen och stressen är något jag blivit tvungen att lära mig att hantera och jag har tyvärr också fått acceptera att jag många gånger måste välja bort trevliga saker för att orka olika måsten och för att orka jobba dagen efter. Varje dag är en kamp mot värken och tröttheten och jag strävar hela tiden efter att må så bra som möjligt och att göra det bästa av min situation. Som tur är så har jag lärt mig att fokusera på det som är positivt och glädjs mer än tidigare över det och accepterar att mitt liv ser ut som det gör. Med det inte sagt att jag inte strävar efter en förbättring och har tron och hoppet om att jag ska kunna må bättre än jag gör idag. Allt är relativt, jag har i mitt liv mått så mycket sämre än jag gör idag så jag är lycklig och tacksam över att vara där jag är idag, även om jag naturligtvis aldrig hade trott att jag skulle må så här vi 33 års ålder. Det ingick liksom inte i min livsplan...

 Med tanke på hur mitt liv ser ut så blev jag faktiskt ganska ledsen över en kommentar jag fick här på bloggen för ett par dagar sedan, har varit förskonad från bittra människor som uppenbarligen inte har något bättre för sig en lördagkväll än att i frågasätta vad jag orkar och inte orkar ur en skattebetalares synvinkel utan att uppenbarligen inte ha läst speciellt mycket utav det jag skrivit här på bloggen. Nu är detta inget jag deppar ihop över, men det kändes lite trist...

 Jag har många gånger tänkt på vad lätt det är att medvetet utelämna vissa detaljer och delar av händelser, många gånger så berättar jag vad jag gjort, men berättar inte att jag också varit tvungen att vila, sova och pausa under tíden, att jag varit tvungen att avbryta saker jag gör för att kroppen inte orkar, jag skriver om hur vi renoverar, men jag kanske inte alltid är tydlig med att berätta om exakt vad jag gjort och vad sambon gjort och i vilka proptioner, för det känns oväsentligt i sammanhanget. Det är ganska uppenbart om man läser här inne att jag är beroende av att min sambon gör vissa saker, annars hade vi inte kunnat bo i vårt hus. Min blogg är ingen exakt redogörelse för ALLT som sker i mitt liv, när jag mår som sämst väljer jag oftast att skriva om en tröja jag köpt för 199 kr på HM för någon vecka sedan eller om något annat ytligt. Jag vill inte alltid blotta mig själv och mina känslor och tankar och jag tror inte att ni som läser varje dag vill läsa om hur ont jag har och om hur trött jag är i varje inlägg även om detta är något som ständigt är närvarande i mitt liv, ni som läser här regelbundet tror jag kan läsa mellan raderna många gånger och ni vet också hur mitt liv ser ut. Jag måste inte alltid detaljbeskriva saker och ting. Jag bloggar för att det ger mig positiv energi och inte för att ständigt beklaga mig.

Jag önskar dagligen att jag vore frisk och kunde leva ett friare liv, men det är jag inte och då får man hitta ett sätt att leva på som gör livet så innehållsrikt som möjligt med de förutsättningar som man har, man får kämpa, aldrig ge upp, resa sig när det känns som tyngst och aldrig hade jag trott att bloggandet skulle bli en självklar del i mitt liv som delvis ersatt det rika sociala liv jag inte längre orkar ha på samma sätt som innan jag blev sjuk, det har blivit en ventil och att jag skulle komma i kontakt med så många goa bloggerskor, ja det hade jag aldrig kunnat ana, ni är så betydelsefulla, TACK för att ni finns och TACK för att ni många gånger tar Er tid att skriva några rader här inne trots att jag varit dålig på att göra avtryck senaste tiden!

Kramar Bella ♥