Vänliga ord...

Vill tacka för alla vänliga och uppmuntrande kommentarer och mail jag fick efter gårdagens inlägg, värmde i hjärtat, men väckte också tanken på hur folk tänker runt att jag skriver så öppet om min sjukdom. Att jag skriver och delar med mig för den som vill läsa är inget jag gör för att få medlidande eller för att folk ska tycka synd om mig, det ligger inte för mig, men jag skriver för att öka förståelsen för att de som kanske har turen att inte själva är sjuka förhoppningsvis ska få lite insikt och förståelse för hur jag och många andra har det. En förståelse som kanske gör att man tänker sig för en extra gång innan man säger vissa saker till den som är sjuk, att den som är frisk får sig en liten tankeställare och kanske värdesätter och uppskattar det friska livet lite extra även om det innehåller både med och motgångar, för det är ju så att man oftast inte saknar eller ens tänker på många självklara saker förrän de helt plötsligt inte finns där. Kan det jag skriver göra att någon som är i samma situation som mig själv känner igen sig och finner någon slags tröst i att läsa om hur en medsyster lever med sin sjukdom är det positivt, kanske kan jag ge något tips på samma sätt som jag själv genom andra bloggar kan få upp ögonen för saker som kan underlätta mitt liv.

TACK för att ni finns alla goa bloggvänner ♥