onsdag 24 augusti 2011

Föreläsning om livslång smärta och ljuvliga lakan i dova höstfärger...


När hösten kommer dras jag till de lite dovare och murrigare färgerna på både kläder och inredningsdetaljer...



De här lila påslakanet ifrån Beach House a/w-11 skulle passa in perfekt i vårt vita och svarta sovrum...


Lite jordnära färger för den som hellre väljer det...



Visst är stylingen helt underbar på höstkollektionen!!

Det är tisdag eftermiddag och jag sitter i ett ganska mörkt rum som nästan kan liknas vid en källarlokal, det är jag och ett tiotal andra patienter som liksom jag lever med värk i kroppen som sitter där och lyssnar på en föreläsning om ett liv med livslång smärta. Ett liv som vi alla lever, vi är alla påverkade av just smärta på olika sätt och när jag sitter där så pendlar min sinnestämning mellan sorgsenhet, ilska och frustrastion och tårarna är inte långt borta. Jag lyssnar intresserat och försöker ta till mig av det som sägs, men känner att jag egentligen är någon annanstans i mina tankar, smärtan och tröttheten i min kropp blir bara värre ju längre tiden går och jag blir så påtagligt påmind om att jag inte klarar av att göra saker efter jobbet även om det bara innebär att jag sitter och lyssnar på ett föredrag som är intressant och berör min egen livssituation. 

Det blev ett känslomässigt antiklimax att sitta där så i nystarts tider efter sommarledigheten. Jag ska inte sitta här, är en de första tankarna som slår mig när jag sjunkit ner på min svarta stol och försöker hitta en skön och vilsam ställning för kroppen, jag undrar vad jag egentligen gör där. Jag borde ju fortfarande sitta kvar framför datorn på jobbet och arbeta sista timmen innan stängning på kontoret och snegla på min packade träningsväska som alltid stod bredvid bokhyllan vid fönstret. Tisdagar är ju det samma som 30 min spinning som uppvärmning innan bodypump-passet, det är ju på gymmet jag ska vara, jag är 33 år... Jag ska inte sitta här och vara en av dem som ska leva ett liv med ständig värk och träna i varmvattenbassäng. Det är inte jag, det är inte så här jag vill ha mitt liv...

Jag har blivit väldigt duktig på att peppa mig själv och tänka positivt när det gäller min sjukdomssitaution och jag har accepterat att det är som det, men inte gett upp hoppet om att det ska bli bättre, men vissa dagar så orkar inte ens jag vända tankarna till det bättre trots min positiva grundinställning utan då suger verkligen mitt begränsade och smärtfyllda liv. Då vill jag springa ifrån den tryckande huvudvärken och dansa zumba på gymmet eller fika på stan precis när jag vill och inte när jag planerat det på en ledig dag och prioriterat bort andra saker på grund min ständigt närvarande trötthet...

Jag tror det måste få vara okej att känna sorgsenhet över det man går miste om i livet pga av den egna kroppens begränsningar, det måste vara okej att vara ledsen ibland och jag tillåter mig att vara det ibland, korta stunder... Sen måste man sparka på sig själv och fortsätta det liv man har och vända tankarna till de positiva och plocka bra godbitarna och göra det bästa av sin situationen, det finns inga allternativ!!

Imorgon är det ny dag, med nya möjligheter, ta dem och gör något bra av dem!

TACK bloggen för att jag fick skriva av mig, du är grym att ha när tankarna och känslorna bubblar över och är det någon av Er läsare som orkat läsa ända hit så önskar jag Er en riktigt bra onsdagkväll!!

Kramar Bella  ♥

10 kommentarer:

bella sa...

Jag "orkade" läsa till slutet och kände att jag bara ville skicka dig en kram! Du har rätt, i morgon är det en ny dag att göra nåt bra av men klart att allt inte är på topp jämt. Tillåt dig att känna!

Var rädd om dig.

Bella

Susanne sa...

Ja du vännen, låter inget vidare men det är som du säger att man måste gå vidare och hitta det positiva så man orkar.
Förstår att det är svårt att acceptera sin sjukdom och man vill leva som alla andra utan begränsningar, missförtå mig inte med alla andra!!
Tror du förstår vad jag menar, tänk positivt och kom ihåg det du kunde göra idag och inte det du inte orkade.

Stora kramar till dig fina Bella

Anonym sa...

Man kan inte ens komma i närheten av att förstå hur du har det... :( Känner med dig och för dig!! Många goa kramar /Gabriella

A House With A View sa...

Men så fint du skriver!!! Det är lätt att känna sig tagen och tänka på hur bra man själv har det som inte plågas av värk hela tiden. Jag tycker du resonerar så klokt! Att alltid fortsätta kämpa, men att också någon gång tillåta sig att dippa. Det är ju så livet är för oss alla, så varför skulle smärtpatienter inte få lov att leva efter samma premisser!!!

Kraaaaaaaaaaam aka

Kia sa...

Jag kan inte säga att jag vet hur du har det men du har en bra inställning till det hela och jag är imponerad av att du faktiskt går till jobbet och sköter det trots allt. Lev livet fast på dina villkor!!

Ha en toppen vecka.
Kram Kia

cecce sa...

Så klart jag orkar läsa. Du skriver så bra. Så tydligt och man förstår verkligen hur du känner.
Som även tidigare idag önskar jag att jag hade de där orden...som lindrar, tröstar, ger styrka...
Livet är tufft. För vissa mer än för andra.
Jag skickar dig en stor varm kram och hoppas du fortsätter vara den du är.
Du är beundransvärd!!

Ta hand om dig!
Kram

mammaxtre sa...

Bella, vilget gripande inlägg du plitta ned.

Såklart får du vara ledsen, var det. Men gör ditt bästa för att inte bli bitter och låta sjukdomsbilden ta över dig och ditt liv. Något jag förstår att du för övrigt jobbar bra med, för att undvika.

Sköt om dig

Therese sa...

Det är intressant och givande att läsa det du skriver. Tack för att du delar med dig. Styrkekramar från mig!

uh-huh-me.com / Nettan sa...

Läste såklart hela din text! Självklart får man ha nere dagar, det är tack vare dem man kan ställa sig på benen igen och bli ännu starkare!

Ta hand om dig Bella och ha en toppenhelg!

Viktoria sa...

Skickar massor av styrkekramar!!