fredag 14 november 2008

Provsvar...

Så har jag då fått provssvaren ifrån infektion och dem visar inte på något mer än att jag har kalium-brist så nu är jag tillbaka på ruta ett igen. Känner mig så uppgiven, har väntat i ett halvår på att få komma dit och det första läkaren säger är att "jag är inte säker på att jag kan hjälpa dig..." tack och så tas det prover och när dem inte visar på att jag har någon pågående infektion så är det tillbaka till Vårdcentralen igen och det vet vi ju vid det här laget hur bra det brukar funka... Svaret jag får av läkaren på infektion är att för mig låter det som om det är någon kronisk trötthet du har... NEJ!!! Skriker det inom mig, vill verkligen inte att jag ska ha drabbats av det som kallas kroniskt trötthetssyndrom. Har läst en del om det den sista tiden och trots att det som går att läsa är precis så jag mår och med den sjukdomsbakgrund jag har och när i tiden den här tröttheten kom mycket väl stämmer in på det man läser så vill jag verkligen inte att jag ska ha drabbats av detta... Jag är så inställd på att komma ur det här och bara ska tillbaka till ett normalt liv. Sen kommer tanken att det kanske är det som är verkligheten och då måste jag ju hitta ett sätt att leva med det här... Jag tror kanske att jag skulle må bra av att VETA, det här är fel på mig, då vet jag vad jag har att ta itu med... Det som började med ett halvår med halsfluss, bihåleinflammation, lunginflammation och öroninflammation som hela tiden kom tillbaka och antibiotikakurerna som avlöste varandra fortsatte i en kamp att komma tillbaka. Några steg framåt och sen bakslag och tillbaka till sängläge igen. Jag kände vid den här tiden en trötthet jag aldrig känt innan, en trötthet så totalt förlamande. Körtlar var svullna och huvudvärken fanns där varje vaken minut. Tankarna om utbrändhet kom, men jag slog bort dem. Visst hade livet varit hårt och tufft mot mig året som var innan jag blev sjuk, men jag kämpade på, viljan fick bestämma och jag körde på, kanske för hårt... Det tog stopp, ordentligt! Men jag fortsatte att kämpa och började jobba mer och mer, men så trött jag var... Jag visste att flera i min omgivning hade och hade haft mycoplasma så för ca 1,5 år sedan efter att ha fått en rejäl avhyvling av en läkare på vårdcentralen som sa till mig att jag hade inte mycoplasma, men med orden "det här är det sista jag gör för dig" tillslut ändå gick med på att ta ett mycoplasma prov på mig fick jag reda på att jag hade mycoplasma... Behöver jag tillägga att jag aldrig mer pratat med den här läkaren... efter det så har jag i ett års tid ungefär varannan månad fått tillbaka mycoplasman, läkarna har varit helt förundrade för det ska man inte få, men proverna som tagits har varit positiva. Jag känner i kroppen när det kommer tillbaka, efter så här många gånger så vet jag när det är dags att gå o ta ett nytt prov och när det är dags för en ny antibiotika kur. Anledningen till att jag skulle till infektion var delvis för att göra en immunförsvarsutredning för att försöka få en förklaring till varför jag hela tiden blir sjuk igen... men dem proverna var okej och det är ju bra och det är positivt att jag inte har några pågående infektioner, men ändå så mår jag som jag gör och den förlamande tröttheten den är kvar. Jag har så många gånger under den här tiden önskat att jag brutit ett ben eller liknande där jag kunde vetat att nu går du gipsad i så här många veckor och sen är det rehabilitering. Inga problem, då har du en tidsgräns och du har något uttalat att jobba med. Vilja att genomföra en tråkig rehabilitering hade jag inte haft några som helst problem med att plocka fram. Men nu vet jag ju inte vad eller hur jag ska göra för att bli bättre... Det är så frustrerande och det är så jobbigt att må som man gör och behöva strida för det, behöva bevisa att det är så... Och framförallt att inte veta vad jag ska göra för att bli bra... Någonstans i detta är jag glad och tacksam för att jag tidigare i livet varit ordentligt sjuk och på att dö, men att jag då fixade att bli frisk och kom tillbaka till livet, jag vet ju att det går trots att det känns helt hopplöst när man är mitt uppe i det. Det finns hopp och det finns framtid, gick det den gången så ska det gå den här gången också, det måste gå, det är min tur nu!!!

1 kommentar:

evelina sa...

hej... jag vill bara säga att jag känner igen mej i det jag läser. jag har mycoplasma och haft det i snart 6 veckor. och man blir ju såååå less. och jag är rädd att jag kommer få gå med det ett tag till fast doktorn lyssnade idag och sa att det lät bra, inne på andra antibiotikakuren nu och hoppas verkligen att den hjälper. jag hade oxå mycket halsfluss förra året så tog bort halsmandlarna nu i maj.jag är trött hela tiden och lätt för att bli sjuk. så vet precis hur du känner.

såg nu att du skrev det här 2008.. hur är det med dej nu?