fredag 7 maj 2010

Trampa inte på mig...



Att den svenska sjukvården inte alltid fungerar felfritt är ju ingen nyhet, jag har under de senaste åren sprungit på alldeles för många läkare som inte varit på rätt ställe, som nog kanske borde sökt sig till ett annat yrke eller tränat på sin sociala kompetens, det är inte okej att behandla en patient hur som helst. Har blivit riktigt illa bemött flera gånger och jag ångrar så att jag vid dessa tillfällen mått så dåligt att jag inte haft styrkan att säga ifrån och tala för mig bättre än jag gjort. Har blivit mycket bättre på att stå på mig och säga ifrån idag, men blir ledsen och känner mig sårad och arg på samma gång när jag tänker tillbaka på tidigare läkarbesök. Har så många gånger önskat att jag t ex hade brutit ett ben, en arm eller haft en sjukdom som det inte varit någon tvekan om diagnosen och vilken behandling som skulle sättas in.

Både innan och efter jag fick mina diagnoser fibromyalgi och kronisk trötthetssyndrom har jag mötts av så mycket misstro och oförståelse inom vården, har känt mig kränkt då jag flera gånger haft lust att fråga läkarna om de verkligen lyssnar och tror på det jag säger. Okunskapen hos läkarna på vårdcentralerna är stor och många ute i samhället har inställningen att vi som har dessa sjukdomar bara är gnälliga och egentligen inte mår dåligt, det är väl bara att bita ihop, sååå trött kan du väl ändå inte vara, jag är också trött är en vanlig kommentar man möts av. Det är skillnad på trötthet och trötthet, en vän som var gravid och jättetrött under första delen av sin graviditet berättade för mig hur hon helt enkelt inte på något sätt kunde få krafterna att räcka till, det gick liksom inte att tvinga sig till saker, hon var knäckt över hur jobbigt det var att vara så trött, det hon beskrev är så mitt liv ser ut varje dag, hon förstod nog först då hur jobbigt och begränsat mitt liv är, hon hade inte kunnat begripa hur trött man kunde vara innan sin graviditet. Det är tråkigt att det ska vara så här, men samtidigt kan man inte förstå ett tillstånd man inte själv befunnit sig i och det måste vi som är sjuka inse och acceptera, alla kan inte förstå och jag känner inte att alla måste förstå, det är oviktigt, det viktigaste är att hitta ett sätt att hantera sin egen situation, men självklart vore det skönt att slippa misstron och oförståendet, men det kommer man aldrig att komma ifrån...

Var hos läkaren på Vårdcentralen idag för att försöka få en sjukskrivning på de sista 25 % som jag inte orkar arbeta, det är ju drygt ett år sedan jag blev utstämplad från Försäkringskassan och jag har inga större förhoppningar om att få någon sjukpenning, men det är värt ett försök. En förutsättning är då att träffa en läkare som lyssnar och kan, satt under 20 minuter idag och berättade om min situation, hur jag mår osv. Läkaren lyssnade och antecknade, men kände inte att det jag sa riktigt gick fram så när vi ska avrunda berättar han att han är AT-läkare och inte kommer var kvar på Vårdcentralen mer än 2 veckor och då kunde han inte påbörja en sjukskrivningsprocess och framför allt inte med så diffusa symptom...

??? Fick lämna vårdcentralen med ett löfte om att han skulle höra sig för med någon kollega o höra av sig och att jag skulle gå till labbet och ta några prover. Varför fick jag överhuvudtaget träffa den läkaren? Känns ganska meningslöst, kommer ju få beställa en ny tid och börja om med en annan läkare, tappar lusten, orken och viljan och samtidigt blir jag så arg att jag inte bara kan låta dem trampa på mig och sen i stå upp för min sak. Kan tillägga att jag satt drygt 30 minuter utanför labbet och väntade innan jag till slut gick in och frågade hur lång tid det var kvar innan det var min tur då jag skulle tillbaka till mitt arbete. Då fanns jag inte med på väntlistan, och dessutom kunde det ena provet inte tas då det måste göras innan kl 9 på morgonen... Så jag åkte ifrån Vårdcentralen utan sjukintyg, utan att ha tagit några prover och med en känsla av att ytterligare en gång ha blivit trampad på...

Är inte bitter, snarare arg och irriterad och fruktansvärd frustrerad över att det liksom aldrig kan få fungera inom vården om man inte skriker högt vilket man oftast inte orkar om man är sjuk...

Inget upplyftande inlägg denna fredagkväll, men bloggen är min ventil och idag behövde jag skriva av mig...

Trevlig Helg!!!

9 kommentarer:

Signe 1 sa...

Usch vad jobbigt för dig vännen, som sjuk är man ju också rätt sårbar och då blir ju allt bara ännu väre om man behandlas på detta sätt. Jag har ju själv varit sjuk ett tag nu (men inte på samma sätt som dig) och jag vet oxå vid det här laget vad vården kan gå för ibland, så tråkigt!:-(
Sköt om dig nu!!

Stora kramen till dig!

Sofia

Emma sa...

Åh vännen! De gör mig så ont att läsa om din sjukdom. Tror ingen kan förstå din sits förrän man varit där själv!

Man måste stå på sig om man ska få sjukskrivning och rätt vård. Konstigt men sant!
Själv hade jag turen att träffa en underbar doktor när jag mådde kasst i början av året. Hoppas verkligen att du också träffar någon som förstår dina behov & som du kan få bra kontakt med! Att känna sig trygg med! Håller mina tummar att det ordnar sig för dig vännen!

Önskar dig & sambon en underbar lördag!

MÅNGA KRAMAR

Anonym sa...

Åh Bella jag förstår verkligen att du blev frustrerad, vem hade inte blivit det?! Har själv varit med om nåt liknande inte inom vården men i föreningslivet. Whiplashskada och fibromyalgi sedan 1999 men tack och lov har jag en läkare som lyssnar.Det syns ju inte utanpå en hur ont och trött man är. Man sätter gärna upp en mask inför andra för man vill inte uppfattas som gnällig, den sidan visar man hemma istället Låt nu inte detta prägla och förstöra helgen. När man blir arg så känns smärtan och tröttheten mer i kroppen så försök att tänka och göra något roligt istället. Veckan som kommer har ju dessutom fler lediga dagar att se fram emot!
Stor Kram och ta nu väl hand om dig

Anne-Lie
P.S. Jag gör som du och startade en blogg förra månaden. Riktigt skönt att skriva av sig. Titta gärna in! D.S
www.zelvis.bloggplatsen se

Anonym sa...

Säger man inte att man måste vara frisk för att orka vara sjuk.

Jag har också fibromyalgi och blir ofta misstrodd av läkare och omgivning (inte av nära vänner). "Du som ser så pigg och glad ut kan väl inte vara sjuk", säger folk. Om dom bara visste att bakom masken finns nåt helt annat. Och när jag är riktigt dålig då går jag inte ut om jag inte behöver.

Hoppas du får en bättre läkare nästa gång.

Hälsningar Lena

Mia sa...

*Kramar om*

Fruktansvärt att du ska behöva lägga så mycket energi på saker som borde vara självklara....inte konstigt att man inte lita på vården...Man ska inte dra alla över en kam MEN tyvärr blir det lätt att göra det när merparten inom vården INTE fungerar!

Hoppas du orkar att beställa en ny tid!! Och att du får en superläkare!

KRAMAR

homebylina sa...

Vad ska man säga...otroligt ledsamt och tråkigt att man ska behöva SKRIKA högt för att få vård! Vi får lära oss på utbildningen att det är SÅ viktigt att bemöta och lyssna på patienten! Jag kan tycka att det borde finnas ett socialt kompetens prov för att se om man passar att arbeta inom vården. Att alla ska få vård på lika villkor tycker jag vore en självklarhet oavsett symtom! Hopppas att du verkligen får en bättre läkare nästa gång som tar sig tid att lyssna och sätta sig in i din situation för att bäst kunna ge dig vård och hjälp! STOR KRAM Lina

Anonym sa...

Ett tips till dig när du ska till läkare,skriv upp på papper om det så blir flera ark hur ditt liv ser ut .Hur det påverkar dig både fysiskt o psykiskt att ha kronisk värk.Skriv upp allt du provat på för att bli bättre.Det är så lätt att man inte hinner få med allt man vill säga under besöket.Lämna ditt brev till läkaren så finns det där.Ibland har jag lämnat det direkt ,ibland nån dag innan så kanske dom är mer påläst om dig.Det är så jobbigt att förklara om o om igen för olika läkare.Det är alltid du som känner din kropp bäst.Hälsningar från Maria,som också har fibromyalgi o förstår hur du får kämpa.

jessi sa...

Jag tror dig o känner igen mig!
Varför varför ska vi betala så mycket skatt men ändå inte få den hjälp vi betalat för??? Jag undrar om inte vi alla skulle gynnas av mer privatisering av sjukvården o lägre skatt, då skulle man kunna själv se till att få den hjälp man behöver. Men det ska inte behöva kännas så utan man ska få hjälp respekt och empati!!!!

Jag sänder massor massor styrkekramisar!

vitagavlar.blogspot.com sa...

Usch, låter inget vidare! Du borde ha en "egen" läkare som känner dig! Det finns en Dr Axelsson i Borås på en privat vårdcentral som är inriktad och kunnig mot Fibromyalgi (tipseli-tips). Kanske är värt att åka en bit för att få förståelse och rätt vård?! Vet ju inte exakt var du bor men...
Själv har jag börjat jobba 25% efter min utmattning tidigare iår, möter inte heller någon vidare förståelse, iallafall inte från arbetsledningen. Det skall bara vara att TUTA och KÖRA... Fungerar inte riktigt så! Men nu skall jag upp till 50%, jag hoppas det fungerar...
Ha en fin vecka! Med eller utan hembakat bröd;-)!!
Kram Lisa