Trampa inte på mig...

Att den svenska sjukvården inte alltid fungerar felfritt är ju ingen nyhet, jag har under de senaste åren sprungit på alldeles för många läkare som inte varit på rätt ställe, som nog kanske borde sökt sig till ett annat yrke eller tränat på sin sociala kompetens, det är inte okej att behandla en patient hur som helst. Har blivit riktigt illa bemött flera gånger och jag ångrar så att jag vid dessa tillfällen mått så dåligt att jag inte haft styrkan att säga ifrån och tala för mig bättre än jag gjort. Har blivit mycket bättre på att stå på mig och säga ifrån idag, men blir ledsen och känner mig sårad och arg på samma gång när jag tänker tillbaka på tidigare läkarbesök. Har så många gånger önskat att jag t ex hade brutit ett ben, en arm eller haft en sjukdom som det inte varit någon tvekan om diagnosen och vilken behandling som skulle sättas in.

Både innan och efter jag fick mina diagnoser fibromyalgi och kronisk trötthetssyndrom har jag mötts av så mycket misstro och oförståelse inom vården, har känt mig kränkt då jag flera gånger haft lust att fråga läkarna om de verkligen lyssnar och tror på det jag säger. Okunskapen hos läkarna på vårdcentralerna är stor och många ute i samhället har inställningen att vi som har dessa sjukdomar bara är gnälliga och egentligen inte mår dåligt, det är väl bara att bita ihop, sååå trött kan du väl ändå inte vara, jag är också trött är en vanlig kommentar man möts av. Det är skillnad på trötthet och trötthet, en vän som var gravid och jättetrött under första delen av sin graviditet berättade för mig hur hon helt enkelt inte på något sätt kunde få krafterna att räcka till, det gick liksom inte att tvinga sig till saker, hon var knäckt över hur jobbigt det var att vara så trött, det hon beskrev är så mitt liv ser ut varje dag, hon förstod nog först då hur jobbigt och begränsat mitt liv är, hon hade inte kunnat begripa hur trött man kunde vara innan sin graviditet. Det är tråkigt att det ska vara så här, men samtidigt kan man inte förstå ett tillstånd man inte själv befunnit sig i och det måste vi som är sjuka inse och acceptera, alla kan inte förstå och jag känner inte att alla måste förstå, det är oviktigt, det viktigaste är att hitta ett sätt att hantera sin egen situation, men självklart vore det skönt att slippa misstron och oförståendet, men det kommer man aldrig att komma ifrån...

Var hos läkaren på Vårdcentralen idag för att försöka få en sjukskrivning på de sista 25 % som jag inte orkar arbeta, det är ju drygt ett år sedan jag blev utstämplad från Försäkringskassan och jag har inga större förhoppningar om att få någon sjukpenning, men det är värt ett försök. En förutsättning är då att träffa en läkare som lyssnar och kan, satt under 20 minuter idag och berättade om min situation, hur jag mår osv. Läkaren lyssnade och antecknade, men kände inte att det jag sa riktigt gick fram så när vi ska avrunda berättar han att han är AT-läkare och inte kommer var kvar på Vårdcentralen mer än 2 veckor och då kunde han inte påbörja en sjukskrivningsprocess och framför allt inte med så diffusa symptom...

??? Fick lämna vårdcentralen med ett löfte om att han skulle höra sig för med någon kollega o höra av sig och att jag skulle gå till labbet och ta några prover. Varför fick jag överhuvudtaget träffa den läkaren? Känns ganska meningslöst, kommer ju få beställa en ny tid och börja om med en annan läkare, tappar lusten, orken och viljan och samtidigt blir jag så arg att jag inte bara kan låta dem trampa på mig och sen i stå upp för min sak. Kan tillägga att jag satt drygt 30 minuter utanför labbet och väntade innan jag till slut gick in och frågade hur lång tid det var kvar innan det var min tur då jag skulle tillbaka till mitt arbete. Då fanns jag inte med på väntlistan, och dessutom kunde det ena provet inte tas då det måste göras innan kl 9 på morgonen... Så jag åkte ifrån Vårdcentralen utan sjukintyg, utan att ha tagit några prover och med en känsla av att ytterligare en gång ha blivit trampad på...

Är inte bitter, snarare arg och irriterad och fruktansvärd frustrerad över att det liksom aldrig kan få fungera inom vården om man inte skriker högt vilket man oftast inte orkar om man är sjuk...

Inget upplyftande inlägg denna fredagkväll, men bloggen är min ventil och idag behövde jag skriva av mig...

Trevlig Helg!!!