fredag 14 juni 2013

Besviken...

 
Fy, för vissa dagar då humöret når botten och man bara är så där ledsen, besviken och arg över att livet ser ut som det gör. Det sista jag ville ikväll var att sitta hemma i soffan själv, sambon är ute med sina arbetskompisar och vi har sommaravslutning på jobbet för att välkomna sommaren och fira att deklarationsinlämningen är gjord efter en som vanligt hektisk vår.
 
Det är när det blir något utöver det vanliga som min sjukdomssituation gör sig påmind och jag har funderat på hur jag skulle kunna vara med idag, hur jag skulle få orken att räcka till och kom fram till att det bästa var att åka hem som vanligt vid tre-tiden när de andra samlades i köket för att börja med tårta och sen efter några timmars vila ansluta lagom till middagen vid halv åtta. Men det går inte, jag kan inte någonstans hitta orken till det, och då har jag verkligen försökt, men insåg när jag höll på att göra mig iordning och plattade håret att nej, idag är det stop. Så snöpligt och trist för jag tycker det är viktigt att få umgås med arbetskompisarna utanför arbetsplatsens väggar och prata om annat än jobb. Det är bra för sammanhållningen och viktigt att delta i och att då sitta här framför tv:n efter några timmar i sängen med en totalstrejkande kropp är motigt och jag kan nästan förutom irritation och frustration känna lite bitterhet över varför mitt liv skulle bli så här...
 
Helt fel tänk jag vet, imorgon är en ny dag och tar vi nya tag och livet kunde varit så mycket värre, men just ikväll är jag ledsen och känner mig ensam i min värld där förutsättningarna inte riktigt är de samma som för många andra. Att förstå är inte så enkelt, och inget jag kan få eller eftersträvar att få alla runt mig att göra, men det är inte förrän man hamnar i en sådan här sjukdomssituation som jag gjort som man förstår att det inte är så för en del att pga av sjukdom så går det inte att ens med den bästa viljan bita ihop och köra på, det trodde även jag fram tills för några år sedan innan jag blev sjuk så jag dömer ingen, men ibland önskar jag att folk förstod och inte dömde och tror sig veta...
 
Kramar Bella 

7 kommentarer:

Charlie sa ... sa...

Bella <3

Förstår att det är tufft, att du kan känna dig ensam i det här.

Imorgon är en ny dag!

Varm kram
Lotta

mammaxtre sa...

Så tufft du har det och så stark du måste vara hela tiden.

Idag är en ny dag. En dag som jag hoppas blir precis som du vill ha den.

Kram

Home2tiny sa...

Tro mig vännen jag förstår dig sååå väl. Har själv varit i samma sits så många gånger att jag helst inte vill tänka på det. Vi kanske inte har kraften att göra det där roliga alltid, men de gånger vi har energi o ork att göra något roligt då gör vi det fullt ut o njuter av varje sekund. Det är det vi får tänka på när kroppen sätter stopp o vi sitter i soffan o önskar att vi var friska o kunde leva som vi vill. Jag önskar av hela mitt hjärta att du mår bättre i dag o får njuta av helgen o lite ledighet. Stora o många kramisar. Tina

Majken sa...

Vad synd att du just fick en sådan tuff dag igår...
det är så tråkigt att kroppen strejkar så man går miste om roligheter... vet hur det känns...
Det var ju fruktansvärt blåsigt igår, kanske var det därför din kropp strejkade...

Hoppas du vaknar idag och känner dig piggare och gladare :-)

stor kram

Anonym sa...

Har du läst den här tjejens blogg? http://madebymaryblogg.blogg.se/2012/january/att-mota-doden.html

och denna:

http://madebymaryblogg.blogg.se/2012/january/hur-en-stroke-hjarninfarkt-kan-ge-guldkant.html#comment


Hittade precis hit till din blogg och tänkte på henne då.

kram på dig

Kia sa...

Hoppas du fick en bättre lördag!!
Kram Kia

Postadress Torslanda sa...

Jag hoppas att de mått bättre idag.