torsdag 4 april 2013

Utan problem, eller...



Att få ihop vardagspusslet och klara av nödvändiga saker som att handla o laga mat, tvätta och städa mm kan vara en utmaning för många av oss på olika sätt. Att det t ex är stressigt under småbarnsåren är något som är mer regel än undantag och något man nästan får räkna med även om det självklart är påfrestande. Jag fick frågan i förra veckan om jag utan problem klarar av mina vardagssysslor. Mitt svar var ja... För jag klarar ju av att handla mat och ser till att kylskåpet inte är tomt och även om jag inte lagar mat varje dag så ser jag ju till att äta det jag ska och lagar lunchlådor på helgen för att ha till kommande vecka och tvättar en maskin då och då när orken finns och har på så sätt rena kläder.

Jag planerar och prioriterar och får genom disciplin ihop vardagen, men samtalet väckte insikten om vad sårbar min vardag är och att jag inte alls klarar mina vardagssysslor utan problem, jag får ihop det just för att jag planerar och delar upp sysslorna på ett sätt som jag inte alls skulle gjort om jag varit frisk, jag är begränsad och balanserar hela tiden på en skör tråd för att få ihop mitt liv. Det finns inga reserver att ta till när det kör ihop sig, men jag har valt att fokusera så mycket på att få ihop vardagen och att inte lägga energi på att grubbla över hur det kunde varit att jag nästan glömt bort att livet kunde se annorlunda ut och att inte alla lever som jag gör. När jag gör saker tänker jag inte varje gång att om jag vore frisk hade jag kunnat göra detta annorlunda och mycket enklare och smidigare, det hade gjort mig knäpp. I stället ligger fokus på att hitta lösningar och vara tacksam över att jag fortfarande får ihop det, även om jag gör det på mitt sätt efter mina förutsättningar.
 
Jag är så inne i mitt "hitta lösningar"-tänk och att inte sluta göra saker bara för att det tar emot och gör ont att jag inte reflekterat så mycket över hur mycket jag faktiskt gör på "mitt sätt" för att klara av sakerna. När den här person sa till mig att det är en styrka att kunna hantera min livssituation som jag gör och att det är långt ifrån alla som gör det så insåg jag att jag ändå kommit ganska långt för i min tanke har jag liksom inget val, det är så här livet ser ut och då får jag göra det bästa av det även om tårarna kommer emellanåt och det är motigt.
 
Kramar Bella

5 kommentarer:

Majken sa...

Känner igen mig precis i din beskrivning om hur du anpassar dig för att kunna klara det mesta själv :-)
Men oxå att det är skört.. Som nu för mig efter den värsta influensan.. Det tar TID innan man är tillbaka och klarar av "allt" igen... Det blir liksom en uppförsbacke...

"styrkekram" ❤

HOUSE of ADELA sa...

Du är en sån kämpe Bella och du är beundransvärd för det! En tanke slår mig när du beskriver din trötthet och orkeslöshet ofta...har du hört talas o Fitline? Ett målfokuserat näringstillskott som är celluppbyggande i form av en dryck du intar morgon och kväll. Det innehåller alla de vitaminer och de viktiga mineraler som kroppen behöver. Jag dricker det själv, inte för några krämpor eller annat utan i förebyggande syfte och med tanke på att maten vi äter i dag inte innehåller den näring den gjorde för många år sen och att vi inte längre får i oss det vi behöver.
Kan tyckas vara en hög månadskostnad för det (ca 800:-) men jag lovar att det ger resultat!
Jämför du sen med hälsokost så är man snart uppe i de summorna. Kan förmedla mer om det om du vill eller hör dig för om du har återförsäljare i dina trakter:)

Kramar
Adela

House of Daisy sa...

Tack för att du delar med dig! Jag har också Fibromyalgi och ME och kämpar för att hålla mig själv och livet flytande, men som du beskriver det, det känns ofta som om man balanserar på en skör tråd. Ibland blir jag lite rädd att jag delar med mig för mycket, att jag blir sårbar, men samtidigt så stärks jag av att skriva av mig och att få ur mig en del av alla tankar som snurrar.
Ha en skön helg och ta hand om dig!
Kram kram

cecce sa...

Du ÄR stark! Och klok.

Sköt om dig!
Kram Cecce

mammaxtre sa...

Så här ser livet ut, precis så känner jag också. För att få ihop livet så får man kavla upp ärmarna och se till att lösa in alla måsten. Hur skört det är märktes tydligt när jag bröt foten. När jag plötsligt inte kunde gå ut med soporna. Jag är glad att kunna det nu igen.

Kram