tisdag 18 februari 2014

Livserfarenheter...

 
En kväll i förra veckan innan jag somnade läste jag det här inlägget och det berörde mig djupt, ärligheten i det skrivna ordet, styrkan i att komma tillbaka och att hitta välmående och självkänsla igen är bevis på inre styrka. Vi är många som bär på en ryggsäck med erfarenheter som inte alltid är av de bättre slaget, men som gjort oss starka när vi väl tagit oss igenom dem och Tina:s berättelse är väldigt lik min egen med bl a ätstörningar i tonåren. Blev inte bara berörd utan även ledsen då jag blev påmind om hur min självkänsla och även mitt självförtroendet som jag byggt upp under lång tid har fått sig en törn och inte längre är där det borde vara. Jag har verktygen och vetskapen om vad som är rätt och fel, dömer inte mig själv och ser inte mig själv som "dålig", men jag är inte lika stark i mig själv längre på vissa plan och det behöver jag jobba med.

Uppskattar när man vågar vara öppen och dela med sig av sina livserfarenheter, det ger styrka åt andra som har det svårt att orka kämpa, inte ge upp och glömma att det blir bättre. Det är ständigt en balans när man bloggar, hur öppen och privat man ska vara, ingen lätt avvägning.

Att vara stark och klara sig själv är en bra egenskap, men ensam är inte alltid stark. Att ta emot hjälp och stöd är inte alltid så lätt, men man ska inte stå ensam när det är svårt och det är så viktigt att omge sig med familj och vänner som finns där som stöd i de svåra stunderna. Det är inte alla som har en familj som kan eller vill stötta av olika anledningar, det finns många som blir svikna av de som man trodde var ens bästa vänner när livet går i moll och att i den svåra stunden även handskas med sorgen över att bli sviken är tufft, men det kan också vara i de svåra stunderna som du får stöd ifrån oväntat håll, ta emot det även om det kanske känns lite konstigt, märkligt och svårt. Du som vän, ge inte upp, fortsätt att finnas där även om du blir avvisad gång på gång, att ta emot hjälp är inte alltid så enkelt...
 
Var rädd om dig och se dina medmänniskor, kanske är det någon av dem som behöver lite extra omtanke just idag!
 
Kramar Bella

6 kommentarer:

cecce sa...

Läste också inlägget…Känner ju till din bakgrund och förstår att det berörde dig. Möter i mitt arbete ungdomar med aneroxi. Det är en tuff sjukdom med lång väg att gå…att hitta styrkan på egen hand är det få som klarar.
Du har haft det jobbigt på många sätt. Har sagt det förut men du är en kämpe!! All heder åt dig.
Beundrar ditt sätt att ändå se det positiva i tillvaron och orka dela med dig av dina erfarenheter.

Sköt om dig!

Kram Cecce

Dagar av lycka sa...

Åh du, det är verkligen en svår avvägning hur mycket man vill dela med sig av sitt liv och sina erfarenheter. Men iallafall jag uppskattar enormt när bloggerskor jag gillar och följer gör det. jag tänker att det är först när man är ärlig och öppen som man är redo att gå vidare i livet på riktigt...

STOR varm kram /Anna

Dagar av lycka sa...

Åh du, det är verkligen en svår avvägning hur mycket man vill dela med sig av sitt liv och sina erfarenheter. Men iallafall jag uppskattar enormt när bloggerskor jag gillar och följer gör det. jag tänker att det är först när man är ärlig och öppen som man är redo att gå vidare i livet på riktigt...

STOR varm kram /Anna

Home2tiny sa...

Det var med en stor klump jag la ut min historia men med facit i hand o med all den respons jag fått är jag glad att jag gjorde det. Att hitta den där avvägningen är svårt men det som jag tycker är fantastiskt i bloggvärlden är att vi på bästa sätt stöttar o hjälper varandra med våra erfarenheter o upplevelser. För mig har det varit en lång resa med både berg o dalar men jag har haft turen med en familj som stöttat mig till 100 % o som aldrig vikit från min sida. Du o jag är två kämpar som har mycket att slåss mot men med en stor envishet o en oerhörd kärlek till livet o de våra tror jag att vi lever mer fullt ut än många andra. Jag önskar jag kunde ge dig en stor kram IRL, ta en fika tillsammans o prata om det mesta, du är en fantastisk kvinna glöm aldrig det. Stora o många kramisar Tina

Villa Ell sa...

Jag läste också Tinas inlägg.. Otroligt starkt!
Visst bär många av oss på tunga ryggsäckar och då är frågan som du säger vad är privat och personligt i en blogg... Jag tror man får välja själv vad man vill bjuda på, jag gillar bloggar där man bjuder på sig (inte att man gottar sig i tråkigheter på något sätt) men en variation, allt från kläder, nya inköp, hur man mår...
Jag tror inte heller man är stark som ensam...
Stoooor kram t dig
Sandra

Kia sa...

Önskar dig en toppen vecka och snart toppen helg!

Kram Kia