lördag 16 mars 2013

När luften går ur...

 
Jag känner inte längre igen mig själv, jag känner hur jag tappat bort mig under vintern, självförtroendet o självkänslan är allt annat än på topp och alla reserver är helt tömda, orken är slut och jag finner inte kraften längre. Jag tappar minnet emellanåt, huvudet orkar inte tänka längre. Tror någon stack en knappnål genom det sista lilla skal jag hade kvar i förmiddags. Jag har länge försökt att hålla skenet uppe, jag har kört på, jag har varit tvungen att kämpa på trots den ena motgången efter den andra och nu går det inte längre. Nu när det börjat lugna ner sig kommer inte helt oväntat smällen. Tårarna går inte stoppa längre, det krampar i bröstet, andningen har länge inte varit vad den ska, det har känts som attt jag måste tänka på att andas för att kroppens egna mekanismer inte gjort sitt jobb per automatik som den ska. Jag vet att jag är stark, hade jag inte varit det hade jag gett upp och kraschat för länge sedan. Är tacksam över att ha en inre styrka som är inställd på att att kämpa och ta sig igenom saker samtidigt som jag känner mig svag som inte orkar längre. Det finns ju dem som har det värre...

Jag kan hata att min kropp inte är med mig, att jag är sjuk, det är ett tag sedan jag tillät mig att känna hur ledsen jag nog egentligen är över att inte vara frisk och över det jag går miste om pga av att jag är sjuk. Jag har accepterat att livet ser ut som det gör och jag lever och gör det bästa efter mina förutsättningar, jag tänker positivt och jag ser livets ljuspunkter, tar tillvara på dem, men i veckan blev jag så medveten och påmind om att mitt liv faktiskt inte skulle behövt se ut som det gör. Ser på facebook och instagram hur mina gamla handbollskompisar fortfarande tränar handboll ett par gånger i veckan trots att de blivit både äldre och föräldrar, det håller igång på en lagom nivå för att det tycker det är kul och det hade jag också kunnat göra. En elitsatsning med träning nästan varje dag hade inte intresserat mig nu när jag fyller 35 till sommaren, men så kul det varit att kunnat spelat o tränat ett par dagar i veckan...

På jobbet renoveras det för fullt och i slutet på veckan har en mattläggaren varit på plats, en man i 50+ åldern som tränade på samma gym som mig innan jag blev sjuk. Såg att det var något bekant över honom när han kom, men kunde inte placera honom, men sen när han började prata med mig och frågade var vi setts innan då han kände igen mig kom jag på det. Och det blev också en sån påminnelse över vad jag inte längre kan göra, jag som var en inventarie på gymmet och hade mycket av mitt sociala liv där. Tränade 5-6 dagar i veckan och tyckte det var så kul, älskade variationen av styrketräning och gruppaktiviteter och den sköna känslan efter ett bra träningspass.

När jag åt lunch med pappa i veckan kom vi på något sätt in på min situation här och nu i livet, och pappa säger att - ibland kan man fundera på varför det skulle behöva bli så här för dig i livet, det har varit mycket för dig... Och det blev också en påminnelse om att jag faktiskt kunde varit frisk och vilken skillnad det gjort i min vardag. För det är framför allt när jag har mycket runt mig och motgångarna kommer lite för tätt som jag önskar som mest att jag varit frisk i kroppen och haft orken att pressa mig själv mer och kunnat nyttja fler timmar på dygnet än jag kan idag.

Är glad och tacksam över att jag trots allt har en inre styrka, men ibland så är jag så förbannat trött på att varje dag ska vara en kamp. När jag gick upp imorse och såg hur pigg och sprudlande glad sambon var som vaknade redan vid halv sju redo för en ny dag kom allt bara över mig. Jag har inte några måsten i helgen och slappnade av tror jag och allt kom i kapp mig och jag blev så ledsen över att vakna lika trött som jag var när jag gick o la mig vid halv tio igår kväll, huvudvärken är lika ihållande som det varit sedan en lång tid tillbaka och jag känner inte riktigt någon glädje längre. Inte ens över att vi idag är bjudna på 4 års kalas till goaste lilla L som alltid får mig på gott humör och ger så mycket. Sorgen över att inte själv vara förälder som de flesta av mina vänner är gör sig ibland påmind även om jag oftast ser vännernas barn som de bästa glädjespridarna.

Tänker ekonomiskt, jag klarar mig, det finns dem som har det så mycket värre, men jag oroar mig för framtiden. Idag jobbar jag 75 % och får ingen sjukersättning för de 25 % jag inte klarar av att jobba, jag har "fel" sjukdomar, tänker på vilken skillnad de skulle göra ekonomiskt om jag orkat jobba 25 % till och så finns oron för vad händer om jag inte klarar av att jobba 75 % längre, hur ska jag försörja mig då. Det sliter illa på kroppen att hela tiden pressa sig över sina begränsningar.

Något slags självförakt har kommit krypande sista tiden, känner ett misslyckande över att inte åstakommit mer i livet, över min kropp som förfaller, känner rädsla över framtiden, känner helt enkelt att jag inte riktigt orkar längre. Orkar inte kämpa varje dag på det sätt jag gjort länge nu, det är inte meningen med livet. Vi har alla vårt på olika sätt så någon naiv livssyn på att alla andra har det så mycket bättre finns inte, det är jag för klok för att tro. Om vi bara visste vad som händer i våra vänner, arbetskompisar och grannars liv som vi inte ser, vi skulle bli både förvånade och förfärade. Orkar bara inte riktigt med min egen situation längre, jag behöver en liten paus ifrån mig själv, mina egna problem och tankar. Jag behöver kraft och ork att hitta balans o komma på rätt bana igen, hitta det rätta tänket, jag har tappat tråden och den måste plockas upp...
 
Jag kommer tillbaka, det har jag gjort innan och jag vägrar ge upp, men ibland känns det motigt och det gör just nu...
 
Kramar Bella

15 kommentarer:

Anne-Lie sa...

Åh snälla söta rara du, var rädd om dig.

Kramar
Anne-Lie

Nazima sa...

Finaste du, ta hand om dig. Vi är många dom tycker så mycket om dig och du sprider mycket värme omkring dig till dina medmänniskor.
Glöm inte att vi finns där.

Många varma kramar, Nazima

Nazima sa...

Att vi finns för för dig (skickade alldeles för snabbt!)
Kramar

Susanne sa...

Tungt att läsa detta inlägg och jag förstår precis vad du känner , har också varit där men då har jag ingen sjukdom att skylla på,vet att det inte hjälper att säga kämpa på utan snarare tvärtom men jag hoppas du kan hitta något som tar dig vidare, något som du känner att livet är inte så dumt ändå. Stora styrkekrmar till dig vännen.

Jjlovgren sa...

Hej, jätte fin blogg och så fint skrivet av dig om dig själv och dina tankar. Inte många som vågar skriva ut om det just dom känner.
Jag tycker man får klaga, gnälla och må dåligt, man är bara människa och ibland behöver vi kanske en längre tid på oss att må dåligt för att komma upp igen.
Ta en dag i taget, ta lite i taget.

Jag har köpt tränings kort men har lyckats 1 gn, och har väldigt dåligt med motivation och svårt att hålla i det jag vill göra.
Men jag får försöka nu efter man varit sjuk och skadat tån.

Men jag tror på att man får vara dålig... bara man tar en dag i taget till det bättre =) att man försöker.
Jag hoppar på att följa dig, = ) ha en jätte bra söndag. kram

Kia sa...

Hej! Gör ett nytt försök att skriva till dig. Skrev igår på telefonen men nått tekniskt fel och allt försvann!

Kan förstå att det känns jävligt ibland och du får tycka det! Huvudvärken aldrig släpper och tröttheten sitter kvar oavsett hur mycket du sover. Du kämpar med vardagen för att få ihop hur du vill leva. För detta har du ju inte själv valt. Och visst det finns alltid någon som har det värre men man måste se till sig själv och få tycka att livet är skit ibland och pausa och komma igen. Du får bli arg och förbannad för att det inte är som du vill, det har du rätt till. Man är inte mer än människa.

Kram Kia

Lena Sandström sa...

Jag känner igen mej i mycket av det du skriver. Tråkigt att inte kunna få rätt hjälp. Jag tänker på dej!
Kram Lena

mammaxtre sa...

Sänder dig en styrkekram via nätet.

Känner tyvärr igen mig lite grann. Härligt med en blogg som är sann. Få bloggar är så sanna som din. tack!

Snart är det vår och då blir vi piggare, visst?

Sköt om dig

Postadress Torslanda sa...

Det tär enormt att leva med smärtor och också frustration över att vilja och veta att det en gång gick . Det är orättvist. Jag förstår dig. Styrka till dig. Kramar!

Mickis sa...

Men vännen då....
Vet hur du känner det få jag själv saknar livet.. Ja livet före sjukdomen... Jag blev sjuk när dottern var i dagis ålder hade aldrig vågat skaffa barn annars.. Dels för att det sliter att vara gravid men framförallt för att jag inte vågat tro att jag hade orkat...
Jag har inte alltid orkat så jag har fått ta hjälp av omgivningen... Jag har inte kunnat göra allt med mina barn, men jag har gjort det jag klarat... Det finns saker familjen avstått pga av mig... Men även sånt de gjort utan mig...

Du ska självklart söka sjukersättning på 25% igen. Reglerna har ändrats och jag har samma diagnoser som du och jag har ju gått 100% sjukersättning. Gör det för i framtiden kanske du klarar halvtid bara och då kan du ha stor nytta av sjukersättningen....

Förstår att det är en sorg att inte ha egna barn men att jag vet att du njuter av vännernas.. Men ibland känns bara ALLT SÅ ORÄTTVIST...
Jag har oxå svackor... Men jag försöker att fokusera på det jag faktiskt klarar av och det jag har istället för att sörja... Man får försöka hitta nya saker som man mår bra av... Det är inte lätt men i längden livsnödvändigt... ❤

"styrkekram"❤

Cicci sa...

Bella, du får vara rädd om dig.

Du sprider sådan värme i bloggen.

Jag tycker du är super som tänker positivt och ser ljuspunkter fastän det är svårt!

Zandra sa...

Många varma Kramar♥

Anonym sa...

Vi känner inte varann du och jag. jag har läst din blogg ett bra tag nu, har nog tidigare aldrig kommenterat, tror jag... Ditt inlägg denna gång berörde mig enormt!! Jag kommenterade inte när jag läste det första gången... Inte för att jag inte ville, tror det handlade mer om att jag var tvungen att låta det landa! Jag lever precis som du med i stort sett ständig värk och enorm trötthet och en oro över hur framtiden ska bli... Är inte så van vid att andra människor uttrycker precis det man själv upplever och sätter ord på det här eviga planerandet och prioriterandet av sin tid för att man ska orka och fungera och inte få "betala dyrt" för det i efterhand!
Du är duktig på att sätta ord på dina tankar!

Massa styrka och energi till dig! Kämpa på och ge inte upp!

Kram Åsagåsa

Anonym sa...

Hej...

Har alla dina diagnoser plus 2 halsdiskbråck....
Var nära att falla mellan de beröma "stolarna" hos FK. Arbetar
idag inte heltid pga att jag inte klarar av det och liksom du har jag inte fått beviljat ens 25% sjukersättning.....blev riktigt berörd för orden du skrev är mina.....ge inte upp!! Kram

vitagavlar.blogspot.com sa...

En stor kram till dig! /Lisa