Sorg och saknad...

I fredags kikade solen fram för första gången på länge och det var så lugnt och stilla ute, fridfullt på något sätt...

 

Det har varit en helg med mycket tankar då sorgen och saknaden efter Farmor funnits där hela tiden, men jag tror det är viktigt att ta sig tiden att sörja när någon man stått nära går bort. Jag är så tacksam över att ha fått ha min farmor i livet så länge och att vi hade den fina relation vi hade vilket långt ifrån är en självklarhet.

 

Jag är så evigt tacksam att jag lyssnade på min magkänsla dagen innan nyårsafton och inte väntade till helgen efter med att besöka Farmor, då hade det varit för sent. Tänkte att det var bäst att passa på när vi var friska och magsjukan på farmors boende som gjorde att vi inte kunde ses på julafton var över. Jag och sambon tog med oss kakor och godis jag bakat innan jul och bjöd Farmor på som då var pigg och orkade sitta uppe med oss och dricka kaffe och fika, en mysig stund jag alltid kommer minnas.

 

Jag är också tacksam över att jag hade möjlighet att vara hos Farmor på sjukhuset både i måndags då hon efter att ha varit jättedålig på förmiddagen piggnade till på eftermiddagen och i torsdags då hon blev sämre igen och inte längre var kontaktbar, senare på natten till fredag avled hon. Jag vill tro att hon ändå kände att vi var hos henne in i det sista och att hon inte var ensam.

 

Farmor hade det kämpigt sista tiden så det var skönt för henne att få somna in efter ett långt liv även om jag så klart hade velat få mer tid med henne, fler mysiga fikastunder där jag fått höra berättelser från hennes liv, man hinner uppleva mycket på 90 år och ställt alla frågor man velat ställa. Farmor var den sista av mina mor- och farföräldrar och det känns vemodigt att den generationen inte längre finns.

 



Vill tacka för Era vänliga hälsningar efter förra inlägget, värmer i hjärtat!

 

Kramar Bella ♥