Motigt...

Vaknade till vid halv sextiden i morse och somnade aldrig om igen trots att kroppen verkligen behövt fler timmars välbehövlig sömn. När jag senare drog upp rullgardinen konstaterade jag snabbt att det grådisiga vädret ute tyvärr allt för väl stämmer överens med min sinnesstämning denna söndag. Den här helgen har varit den sämsta på länge och kroppen är inte alls med mig. Den är helt matt och "tung" i armar och ben och huvudvärken är precis så där som den blir när kroppen behöver återhämtning. Även om jag lever med mina sjukdomar och anpassar livet efter mina förutsättningar vore det omänskligt att inte ibland tappa humöret och tålamodet inför situationen och idag skulle jag helst släppa på spärrarna och låta tårarna trilla och bara skrika ut min frustration och sorgsenhet över det jag missar i livet.

 

Allt är så relativ och jag tycker inte om att deppa över det jag inte kan göra för jag kan ju trots allt leva rätt normalt trots mina begränsningar, det finns så många som har det så mycket värre, men ibland är det tufft att inte bara få var helt frisk. Det är min högsta önskan att ett dag få vakna pigg och utvilad och utan värk i kroppen.

 

Innan jag blev sjuk hade jag mitt andningshål på gymmet, för även som frisk har man ju bra och dåliga dagar och bättre och sämre perioder i livet, men där fanns positiv energi och träningen i sig var välgörande. Efter att min förebyggande sjukpenning tog slut har även min rehabträning helt uteblivit, efter arbetet klarar inte kroppen mer påfrestningar och nu så här snart ett år efter sista träningen så har det så klart påverkat kroppen negativt. Det är ett dilemma att inte kunna ge kroppen det den behöver trots att man har vetskapen om det, det stressar.

 

Att jag klappar ihop som idag byggs många gånger upp under en tid tills det inte går längre och när skalet väl spricker behöver det inte vara en stor grej som krossar det. Började skriva för flera timmar sedan men fortsätter nu efter ett par timmar med mycket gråt och förtvivlan. Tänk att man kan känna sig så liten, ynklig och ensam innan man samlar mod och kraft att orka resa sig upp igen, sträcka på sig, gå vidare och fortsätta kämpa... Många gånger kan umgänge med vänner och annat göra gott när det är tufft, men ibland som idag finns ingen ork att träffa någon, det är jobbigt att ens orka vara uppe och det är ju inte första gången orken helt tar slut så jag vet att jag måste lyssna på kroppen för att inte göra återhämtningen ännu längre, men det är så tråkigt, trist och bara galet frustrerande.

 

Motiverar mig idag med den gamla klyschan att imorgon är en ny dag och att en ny vecka väntar med nya möjligheter...

 

Kramar Bella ♥