Utan problem, eller...

Att få ihop vardagspusslet och klara av nödvändiga saker som att handla o laga mat, tvätta och städa mm kan vara en utmaning för många av oss på olika sätt. Att det t ex är stressigt under småbarnsåren är något som är mer regel än undantag och något man nästan får räkna med även om det självklart är påfrestande. Jag fick frågan i förra veckan om jag utan problem klarar av mina vardagssysslor. Mitt svar var ja... För jag klarar ju av att handla mat och ser till att kylskåpet inte är tomt och även om jag inte lagar mat varje dag så ser jag ju till att äta det jag ska och lagar lunchlådor på helgen för att ha till kommande vecka och tvättar en maskin då och då när orken finns och har på så sätt rena kläder.

Jag planerar och prioriterar och får genom disciplin ihop vardagen, men samtalet väckte insikten om vad sårbar min vardag är och att jag inte alls klarar mina vardagssysslor utan problem, jag får ihop det just för att jag planerar och delar upp sysslorna på ett sätt som jag inte alls skulle gjort om jag varit frisk, jag är begränsad och balanserar hela tiden på en skör tråd för att få ihop mitt liv. Det finns inga reserver att ta till när det kör ihop sig, men jag har valt att fokusera så mycket på att få ihop vardagen och att inte lägga energi på att grubbla över hur det kunde varit att jag nästan glömt bort att livet kunde se annorlunda ut och att inte alla lever som jag gör. När jag gör saker tänker jag inte varje gång att om jag vore frisk hade jag kunnat göra detta annorlunda och mycket enklare och smidigare, det hade gjort mig knäpp. I stället ligger fokus på att hitta lösningar och vara tacksam över att jag fortfarande får ihop det, även om jag gör det på mitt sätt efter mina förutsättningar.

 

Jag är så inne i mitt "hitta lösningar"-tänk och att inte sluta göra saker bara för att det tar emot och gör ont att jag inte reflekterat så mycket över hur mycket jag faktiskt gör på "mitt sätt" för att klara av sakerna. När den här person sa till mig att det är en styrka att kunna hantera min livssituation som jag gör och att det är långt ifrån alla som gör det så insåg jag att jag ändå kommit ganska långt för i min tanke har jag liksom inget val, det är så här livet ser ut och då får jag göra det bästa av det även om tårarna kommer emellanåt och det är motigt.

 

Kramar Bella ♥